En gång är ingen gång. Eller vad är det vi _lever_ efter här på Torsdagsrullen, egentligen? Skit samma. Jag gillar mina omtittar. Och det har varit så länge. Ända sedan de vacklande antenndagarna med tjockteve i imitationsträ under tonåren till dagens UHD-läckra 65-tumsdito. Är en film bra (för mig där och då) ser jag om den. Inte bara en gång. Utan flera. Nedan hittar du sju rullar som på ett eller annat sätt fått fäste i mig.
Den första VHS:en som hittade fram till vardagsrummet i Bergsviken (uppväxtort, reds anm). Inspelad av syrrans kille från någon kvällssen TV3-sändning. Och det fanns så många bottnar i det här, ju. Dels att (som tittare begränsad till SVT och TV4) få en inblick i ett glättigt, ultraglåmigt och råkommersiellt tevekosmos (reklamerna var med i inspelningen). Dels den eleganta, storslagna agentvärlden som tog ens TYP (jag höftar) tioåriga hand och ledde en vidare in i en hel filmepok. Det dröjde några år – då – innan jag såg alla (!) Bond-filmer i ett svep. Men mer om det en annan gång.
Min bror Tobias Gerhardsson, ex-student från Beckmans och numer verksam på framgångsrika design- och webbbyrån Ekstra, brukar påminna om den här med jämna mellanrum. För vi satt ju där med våra bleka pojkrövar (i en klistrig, brun skinnsoffa) och fnittrade åt alla tokigheter som den uttrycksfulle och virrige snuten Frank Drebrin (Leslie Nielsen) hittade på. Rullen (som egentligen [väl?] heter ”The Naked Gun: From the Files of Police Squad!”) var skoj AF och krävde tvivelsutan sina omtittningar för att vi skulle kunna hitta alla galna knasigheter som gömde sig i scenerna. Här ett sköj klipp från filmen som ovan nämnda bro brukar skicka till mig.
Oh yes. Plz gimme en story med PULS och LÖGNER och scener där ALLT står på spel typ VARENDA sekund. Jag har sett ”Match Point” säkert tjugo gånger. Ljuger: ej. Kan inte få nog. Har alltid dragits till Allen och framför allt dennes senare (fuck off, ”Annie Hall” och ”Manhattan”, no?) rullisar som just ”Match Point” (kom 2006!), ”Cassandra’s Dream” (året efter!), ”Vicky Cristina Barcelona” (från 2008) och senast ”Irrational Man” för nå’t år sedan. Men ”Match Point” – då. Om avdankade tennispelaren Chris (Jonathan Rhys Meyers) som hittar tryggheten i societeten, men faller för lusten i det förbjudna och sakta snurrar in sig i svek och paniska undanflykter. Wow. Vill se om den nu i kväll. Det är ju (ändå) fredag och sketsöffan lockar och vi har popcorn unt so weiter.
Great Matt. Här har vi att göra med en gräddning i långpanna. Inte en titt som GÖR SIG under toalettbrejket. Men likväl: stark från start till mål ju. Anthony Minghellas rakbladsvassa thriller om lurige conartisten Tom Ripley (Damon) är en cineastisk seglats som – liksom ”Match Point” – gräver sig närmare och närmare ådrorna för varje minut som går. Identitetsstöld och fejkade underskrifter och resor till Italien och inbrott i liv och sammanhang. Har nog fem-sex varvningar innanför västen. Snart dags igen.
Fan. Blev varm i bröstet bara av att beskära bilden ovan i Photoshop. För det ÄR ju någonting med ”Sideways” som får själen att krulla sig litet. Alexander Payne (som utöver denna och behagliga ”Downsizing” mest snickrat dynga) får till en majestätisk plankträff när han tar ut omaka polarna Miles (Paul Giamatti) och Jack (Thomas Haden Church) på en vinresa som ser till att konfrontera alltifrån vänskap och lojaliteter till livsval och självbild. Suverän skit i den vackraste av linser (ett soligt och drömskt Kalifornien) som driftar så nära avgrunden som över huvud taget går. Den här vill jag se om minst femtio gånger till och allra sist på dödsbädden. OK?
Gudars skymning och så vidare vad jag knaprade min Stephen King när jag var post-gossebarn. Plöjde ALLT (mer eller mindre) och fastnade inte sällan i novellsamlingarna (”Den förskräckliga apan” et al). ”Majsens barn” är en av kortisarna som verkligen brände sig fast. Vilken osannolik nerv där i och runt de snåriga majsfälten. Föll typ av stolen när jag förstod att det fanns en långfilmsversion. Så jag köpte VHS:en på typ Ginza (!) och varvade sedan sönder den av min bror Fredrik skänkta videospelaren så till den grad att det (på rillen nu!) luktade bränt gummi i pojkrummet. B-smörja, så klart. Men jisses vad onde Kurt Vile-hipstern Malachai (Courtney Gains) spred skräck i en back in the days.
Vet inte hur många gångar jag i text återvänt till min vurm för Amerikatts finaste auteur Noah Baumbach. Bland annat här skriver jag om karln. Och: det var ju ”The Squid and the Whale” som satte i gång allt. Typ den första allvarliga dramafilmen jag såg efter alla år av slafsig action och effektsökande skräckisar. Minns att jag häpnade inför det att en berättelse kunde kännas så djupt i mig. Sedan första titten har jag nog dykt tillbaka in i dysfunktionella familjen Berkmans såriga famn minst tio gånger. Jeff Daniels magisk som skrivarfarsan Bernard. Till och med Jesse Eisenberg är bra.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
