
Jag såg den här nya Chevy Chase-dokumentären härom veckan.
Tänkte: fan, vad jag gillar honom ändå.
Han har (eller hade framförallt) en särskild sorts funny bone, som är lika mycket vass (ibland elak) kvicktänkthet som varm karisma.
Det finns en anledning till att ”Ett päron till farsa firar jul” är min favoritjulfilm.
Det är bara att sätta igång scenen då han är fyrtiopluspappakåt på butiksbiträdet i underklädesbutiken och njuta av hans improvisation, magiska minspel och otroliga timing.
One of the greats, så är det.
Man ÄR ju också svag för Goldie Hawn.
”The First Wives Club”. Alla i Sverige något märkligt betitlade ”Tjejen som …”-filmerna. Minnet av dem lever åtminstone starkt.
För när vi nu ser ”Foul Play” (den jämförelsevis SVAGA amerikanska titeln för en gångs skull) ÄR det ju en berättelse märkt av sin samtid: alldeles för utdragna scener (den borde vara minst en halvtimme kortare), märklig komik, en lagom dos exotifiering av diverse minoriteter; I COULD GO ON.
Själva kärnintrigen, med ett mord som Goldie olyckligtvis dras in i, tar ganska snabbt udden av sig själv också. Trots en lovande inledning.
Det är inte mycket att ha, det här. Utöver veritabla CHARMONA Chase och Hawn, då.
Alright.
Ett retroblött sommarvykort från ett liberalt och soldisigt Amerikatt där cigg e OK och fossilt bränsle fett med nice.
Tack, tack.
”Tjejen som visste för mycket”, eller ”Foul Play” – då, är en rörig velourthriller där mungipa är tänkt att peka ruggigt uppåt.
Och visst är det någonting eget som möter oss här; en eljest charm som mjukt lindar in oss när vi typ sondmatas i sketsöfforna med enkel, lätt och ledigt 70-talsmystik.
Tänker: slick skit ju!
Men man slungas som ut ur omloppsbanan i takt med att stollen Colin Higgins (regi och manus) smashar iväg märklighet efter märklighet.
Den initiala nerv, där bibliotekarien Gloria (Goldie Hawn) ramlar in i ett mordfall, försvinner snabbt och glöden hittas mest hos überkarismatiske Chevy Chase i rollen som bildsköne snuten Tony.
Lite semi-gäsp henan.




