Weapons

8

Inledningen är en av de starkare vi sett på många år.

En kuslig sammanfattning i sagostundsskrud, komplett med psykad barnspeaker. En hel films berättelse sammanfattad på två minuter.

Sen börjar nästa film. Så att säga.

”Weapons” är uppfriskande direkt i sitt tilltal, trots att berättelsens kärna är mystisk. Men mysteriet angrips med Josh Brolins raka fråga: vad fan är det som HÄNT här?

Jag har svårt att anlägga några skarpa analyser på den.

Det är bara … en BRA RULLE. Välgjord. Välspelad. Fucked up på ett utsökt sätt (skurkens ”cancerperuk”!). Väl genomförd i sitt berättande.

Den tror på sin egen pitch, så att säga.

Jag gillade den som fan.

En stabil åtta rakt upp i krysset.

Petter

7

*hämtar popcorn*

För ja.

Det ÄR läbbigt, detta.

Auteuren Zach Cregger, som slog igenom med potentiellt (ej sett!) pungslagsvidriga Airbnb-skräckisen ”Barbarian”, har växlat upp i stabil armkrok med tunge Brolin (Josh, reds anm) för en ny sving.

Synopsis: typ en hel skolklass försvinner under en natt när de lämnar sina hem och, ja, bara _springer_ iväg.

Fuck.

Redan rädd, kompis?

Ömsom mystik, ömsom psykologisk krigsföring. Zacke VET hur man plågas.
Det finns verkligen några hårresande scener här som nästan tangerar spindelgången i ”Exorcisten” eller när det där hemska spöket i ”The Woman in Black” (LIPAR fan BARA av titeln, bros!) flyger fram mot kameran i 300 knyck medan Harry Potter (Radcliffe – då) lägger brun plätt i kalling.

Amy Madigan i rollen som ockulta perukweirdot Gladys är den kongeniala überskurk som ger ”Weapons” stamina nog att tuffa på urstarkt i nära två timmar.

Trots VISS söppetörsk mot slutet (det ÄR svårt att runda av horror) är det potent rysare vi tvingar i oss.

Mer, tack, Zack.

Joakim