Bad Neighbours 2

6

Ja!

Jag mötte den här uppföljaren med glädje, när den utannonserades.

Första grannrullen kom lite från ingenstans och var jätterolig, ju.

Den där casten också, den var dynamisk och go. Seth Rogens flegmatiska fniss, Rose Byrnes kyliga komiska timing och framförallt Zac Efron och Dave Francos överraskande komiska talang.

De får gärna köra en gång till.

Mjölka konceptet, för all del.

Och visst. Det blev BRA igen!

Även om handlingen TYP är exakt densamma.

Det vill säga: makarna Radner (Byrne och Rogen) vill ha det lugnt i sitt hus och sitt kvarter, särskilt nu eftersom de ska sälja sitt hus. Problem: en collegeförening flyttar in i huset bredvid.

Det nya denna gång: det är en förening för enbart kvinnor (i stället för enbart män).

Vilket i sig ger berättelsen fina feministiska kvalitéer. Inte minst uppgörelsen med den vidriga våldtäktskultur som tycks vara närmast inhemsk i de amerikanska manliga collegeföreningarna. Det blir katalysatorn till att Chloë Grace Moretz och hennes systrar startar upp sin egen förening.

Sedan tappas det där patoset bort lite, bland alla fniss. Även om det finns ett värde i att se unga kvinnor svulla och svina och festa skiten ur sig på samma sätt som den oändliga raddan av unga män vi sett paradera genom Hollywood-historien.

Så. Kul!

Men.

Håller nog inte för en trea.

Petter

7

Jag gillade ju “Bad Neighbours”.

Det fanns spännande friktioner där, i mötet mellan stadgade paret Radner (Byrne och Rogen) och det eteriska och vilt firande fraternitygänget i kegborgen på andra sidan staketet.

Efron och Franco. Ni minns? De lustiga ramsorna (“Madden before Jasmine from Aladdin”), de tokiga festerna. Ungdomens nycker.

Manusduon Andrew J Cohen och Brendan O’Brien lämnade sannerligen kopplet hemma (ping IRL-livet) innan de voltade in i skrivarskrubben.

Uppföljaren slår knappast in på ny väg, men visst upplevs den friskare, rappare och, ja, roligare

Det är slapstick med spets och plötsliga dialogpeakar (Byrnes ljuvliga “black cock”-tick får stå som typexempel). Till och med airbagscenerna är roligare nu (de bryter ju TYP ryggraden där i Rogens murriga garage!).

Och Efron då, som bär ett betydligt tyngre lass här i rollen som sin Teddy, när lakoniske och emotionellt mjuke vapenbrodern Pete (Franco) endast skymtar till perifert (han är ju förlovad nu!).

Äh.

Det är ju en skitrolig rulle, detta.

Plus: den är ju SÅ välkomprimerad! Nittio minuter som glider ner i ögonhålorna med välviktad balans.

Bra, Stoller!

Joakim