Jag gillar Seth Rogen.
Han är rolig, mysig och vänlig.
Tror jag.
”An American Pickle” lät på förhand blott som ett absurt fnissmaraton. ”En man ramlar ner i en tunna på en saltgurkefabrik och blir picklad i 100 år, vaknar sen upp och träffar sitt barnbarnsbarn.”
Såg framför mig att Rogen d.ä. och d.y. skulle sitta och ”Höhh höhh höhh”-röka ihop.
Klipp till: typ drabbande drama om hur viktigt det är att låta sorg finnas, bjuda in den i sitt hus, ta hand om den som en familjemedlem i sig.
Faktiskt genuint berörande i sina stunder.
Den är också lite smårolig, ”AAP”.
Men all in all: ingen måsteglutt.
TYP ”seriös bakirulle”.
Har vi någonsin sett Seth Rogen _flexa_ som skådis?
Möjligtvis i vissna ”50/50” (don’t actually remember). Eller som kranke wittymurveln Fred Flarsky i politiska romcomen (?) ”Long Shot”.
Annars har Rogen-receptet alltid varit detsamma: bullriga flabb, ett konstant weedbolmande och allehanda komiska höhö-skevheter och -knas.
Så visst är det välkommet – då – att ”An American Pickle” TROTS en klassisk ”Seth-plot” (en man fastnar i en picklingstunna [!] och vaknar upp hundra år senare i ett hetsigt Brooklyn) inte alls är särskilt kul.
I stället är det puttrigt, rart och ganska så vilosamt (!) när sönderpicklade Greenbaum försöker sig på att förstå, och agera i, samtiden med hjälp av sitt i storyn jämnåriga barnbarnsbarn Ben (som också spelas av Rogen).
Men det stannar som där.
Det trevar en del, är rätt oengagerande och nog är det bästa i filmen det som händer under de första typ tjugo minuterna.
Ironiskt nog saknar jag (vi?) den kusligt haschdiggande, sinneslöe och ROLIGE Seth AF.
För här blir det litet väl tråkigt och tamt.
Comedy, again, please?
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
