Mmmmmmmm.
Nostalgi, va.
Det är känslan?
Vi ligger här i mina föräldrars säng, jag och Joakim, och ser klart denna rulle.
Under julhelgen har vi stoppat in en synk här och där, 15-30 minuter åt gången.
Så det är mysigt, det här.
Men nostalgi är det egentligen INTE.
Minns ju knappt filmen, inser jag.
Såg den kanske senast … 1999?
Och när nostalgin nu uteblir står filmen plötsligt naken.
Det är inte så att den är dålig, på något sätt.
Den är fint tecknad och animerad (SÅ PASS handritad!), grynigt och mysigt är det visuella uttrycket.
Röstskådespelarna är så klart typ tio gånger bättre än motsvarande svenska, med en särskild topp i Scrooge McDucks RIMLIGA och älskvärda skotska dialekt.
Berättelsen är kanske inte den starkaste. Narrativet om den fångna anden/slaven som vill bli fri och ha ett egenvärde som person har gjorts bättre, framförallt i ”Aladdin”.
Men en trevlig och föredömligt kort titt!
Full fart.
Oh oh oh oh oh oh oh oh.
Närå.
Sorry, mates.
Det där är ju ledmotivet till ”Luftens Hjältar” – då – och ingenting annat. Förvisso inom samma cinematic universe (väl?). Men här har vi ju att göra med Disneys skönaste ankor i stället för Baloo, Ville Virvel (!) och Louie.
”DuckTales the Movie: Treasure of the Lost Lamp” (vi kör ”DtM:TotLL” från och med nu [du?]) är en bitvis rafflande matiné om resurshungrige pampen Joakim von Anka som fått vittring på en värdefull lampa och tar hjälp av knattankorna för att jaga rätt på den.
Det går minst sagt undan.
Med hjälp av vältränade piloten Sigge McKvack i spetsen (störst sex appeal i hela Disney-kosmos?) blir det ett jäkla flängande från höger till vänster och upp och ner.
Ledord: mys.
Men ja.
Orkar inte riktigt skriva mer på grund av magsjuka som härjat och intense life AF med barn som ränner och det ena med det andra.
I korthet: ”DtM:TotLL” är en trevlig stund som väcker barnet i dig.
