21 år.
Tjugoett!
Så lång tid har gått sedan jag såg den här jäveln för första gången.
Tyckte KNAPPT om den då, ska jag säga er.
Missade ju alla politiska budskap då.
Det är väl det som är viss behållning nu.
Hur Englands kolonisatörer framställs som det de verkligen var: plundrare och mördare (och våldtäktsmän men detta är ju Disney, då).
Det förvånar mig ändå.
Sen degenererar allt i en antiintellektuell musikal om hur kärlek övervinner allt.
Och så är den inte ens kul på barnnivån. Tvättbjörnen och den där skiten.
Det här är FAN en medioker Disney-rulle. Sämre än ”Janne Långben The Movie”!
Go to hell, Poca!
Äh.
Semi-slö dynga, det här.
Tänker mest på att John Smith, den blonda, bredaxlade britten som förälskar sig i Pocahontas, i en musikaluppsättning av storyn i Östersund (Storsjöteatern?) MEST troligen skulle spelas av den bedårande handbollshunken Niklas Hildebrand.
Jag gillar ju Disney.
Framför allt 90-talets smashers.
Men ”Pocahontas”, från 1995 (LA-stjärnskottet Oscar Mobergs födelseår!), är till stora delar kärv tecknarskit.
Gåshud/frysloppor är en bra indikator på kvalitet. Här blir det en: ”Colors of the Wind”. Med – inser jag först nu – rätt så sinnesslöa och Christiana-osande lyrics. Typexempel: ”Can you paint with all the colors of the wind?”
Nej.
Det kan jag ju inte.
Det går väl inte.
Dels finns det inga applicerbara färger att fånga upp i vindar. Dels så behövs väl någon superpensel från K-Rauta för att över huvud taget få ner bläcket på canvas.
Nä.
Me no happy.
Jag som typ hade fina minnen av ”Pocahontas”.
