Så här skrev jag TYP 2016 när vi recenserade originalfilmen, ”Space Jam” från 1996 alltså:
”Well.
Nostalgin smäller väl högst.
Gosiga känslor av urtvättade RuffTuff-shorts och HubbaBubba, pommes frites på badhuset. Pappas hand på axeln.
#nej”
Fan, fint formulerat ju, Still-In-His-Twenties Pete. Men det jag vill framhäva är: nostalgifaktorn. Den existerar överhuvudtaget inte här, i LeBron James reboot.
Kvar står vi med en hypertunn intrig om ett AI-drivet tevespel (?) som suger in människor i det på något sjukt sätt.
LeBron spelar ju träigare än Redwood nationalpark. Hans ”son” ännu sämre. Så filmens hjärta, deras relation, får tidigt pyspunka (om det någonsin var fullt) och ser ut som det på omslaget till Kanye Wests ”808s & Heartbreak”.
Bäst är väl egentligen Snurre & kompani. Snyggt animerade, både i 2D och 3D, och välspelade rent röstmässigt.
Just det: den där korta rap battlen var rätt kul också.
I övrigt: rätt jävla blekt, trots alla färger de spränger in i bilden.
Och! Viktig avslutande kritik: det är fan inte okej med en så här renodlad barnfilm som har sträckts ut till två timmar. 1:30 MAX!
Insert emoji puking AF.
Närå.
Men ”Space Jam: A New Legacy”, som mer eller mindre (med vissa justeringar), är en ren och skär karbonkopia på originalet med lord Jordan, är INTE bra.
LeBron James, som axlar MJ:s mantel som Den Store Basketstjärnan, är frapperande usel som lead. En riktig dilettant på duken – då. Smakar sågspån.
Och Cedric Joe, som spelar James übersmarte techson Cedric Joe, är hemsk. Lillgammalt fejkgeni som på typ en kaffekvart knackar ihop ett superfett spel. Trovärdigt: o.
Redig pannkaka där Snurre Sprätt är (per usual) störig som få-ån och där hela ploten, med galna tevespel och AI och skit, inte engagerar ett endaste dugg.
Enda plusset: Don Cheadle.
I övrigt: skitmacka.
