Vi har haft en serie såna här rullar senaste åren.
Veritabla KILLFILMER, va?
Den här, ”Air”, ”BlackBerry”, och – förstås – ”The Social Network” 2010.
”Har ni alltid undrat hur det här börsnoterade företaget egentligen KOM TILL???”
”JAAAAAAAA” ropar en hord av killar som har samma overshirt i minst fyra olika färger hängande i garderoben.
Är det konst? Reklam?
Svaret är väl oftast: någonstans i mitten, lutande mot det senare.
(Jag vill för protokollet säga att jag älskade ”The Social Network” när den kom, men då var jag också 23 och hade säkert ett överflöd av dåtidens overshirts)
”Tetris” är lite kul. En del bra skämt här och där med varierande leverans. Oväntad thrillernerv. Och ibland plötsligt sentimental.
Den är kvick i handlingen, ofta lite väl kvick. Man hinner knappt hänga med i alla vändningar, varken i narrativ eller stämning.
Men jag uppskattar den otroligt krispiga Game Boy-konsolen som tillägnas filmens kanske mest elektriska scen.
I slutändan, however: snyggt, kompetent och … rätt tomt.
Här går det undan.
Utan vidare NERDYK i synopsis och annat på förhand fanns det ju FOG för att vi stod inför att inmundiga en lagom såsig, seg och mysnördig historielektion. Typ ”BlackBerry” på Zoloft. Utan några större omkullrucklingar (?) och eskapader.
Men tju fick vi.
”Tetris”, om intensive entreprenören Henks (Taron Egerton) kamp för att lägga licenslabbarna på det ikoniska pusselspelet från the 80s, är typ allt det ovan fast tvärtom.
En rysligt rapp, slick och svängig mjukisthriller (!) med vissa Guy Ritchie-tanniner där vi i flygande fläng smashas mellan sterilt KBI-hårda korridorer, Henks vilt accelererande blodtryck, svettdränkta konferensrum i Amerikatt och ständigt pipande faxmaskiner. Enda ögonblicken av zen är väl scenerna i Japan. *pustar ut*
Annars är det grovt med svett som lackar och vi hinner knappt i kurvorna när Henk sakta ser ut att förlora allt för att sedan vinna igen men nääää nu gick han på en ny nit eller vänta nu HAN KAN TA HEM DET!!!
Ni fattar.
Det pendlar rätt hårt.
Och i regissör Bards furiösa tempo, någon sorts cineastisk gegenpressing, finns det liksom aldrig tid att riktigt landa och KÄNNA och, ja, vila med boll.
Visst bränner det till mot slutet. Vi vill ju att det ska gå vägen för Henk ÄVEN om han försakar hela familjen och satsar typ mer än hela sitt uppehälle i sin närmast psykotiska jakt efter avtalssignaturer.
Men det blir för stirrigt.
Borde typ se med halva hastigheten next time?
