Fred Claus

4

Åh, Paul Giamatti.

Din geniale, förvuxne kerub deranne.

Jag ser hur du lider här.

Och ändå gör det bästa av situationen.

HIJACKAD av ett riktigt kaffesumpigt manus.

För en märker ju det, här, hur bra Giamatti är.

Typ topp tio actors of today, dude.

Gestaltningen är liksom fullödig, hur enfaldig rollen än är.

Han ingjuter ett sådant LIV i sin jultomte här.

Men manuset. Aj aj.

Alla dessa pajiga repliker som mellan gnisslande tänder och kantade av ångestsuckar pressas fram.

Actionscener med Looney Toons-ljudeffekter och teatraliskt uppspärrade ögon.

Nej nej, kära julomtöcknade läsare.

”Fred Claus” är inte mycket att hänga i granen (hehe).

Berörs ju inte av huvudberättelsen ett DYFT, här.

Minns den knappt!

Ja.

Den kan fara.

Men Giamattis KAMP med manuset blir som en parallell metaberättelse som är genuint underhållande att följa, filmen igenom.

Hur han torkar bort svetten från pannan mitt i ett särskilt töntigt replikskifte.

Eller liksom spelar gediget med sin fysik, lägger all sin tyngd så långt ner i sin kropp han kan.

Det är ”Fred Claus” stora behållning.

Paul Giamatti, alltså. Ge honom NÅGOT slags uppsving!

Petter

2

Heliga Maria.

This was not a good one.

Synd.

För det fanns ju något lovande i premissen. Lillebrorskomplex (fast omvänt) i tomteland.

Så här är det: Fred (Vince Vaughn) är jultomtens (gemen eller versal, me no know) storebror. Han knegar som indrivare, behöver 50 000 spänn för att finansiera en dubiös spelhall och ber sin bror (MR SANTA!) om ekonomisk stöd.

”Sure thing”, tänker tomtefar och lovar brorsan att ställa upp. Han har bara ett krav: Fred måste hjälpa till med julförberedelserna på Nordpolen i tre veckor.

Såja!

Där har vi det!

Resultat?

Jao.

Dundersump, va?

”Fred Claus” är en saggig och förutsägbar historia där den enda behållningen (i princip) är att se hur Kevin Spacey, men framför allt Paul ”Sideways” Giamatti, lider i varenda scen. VARFÖR STÄLLDE VI UPP PÅ DET HÄR!?!?!?!?!?

I övrigt är det nästan två timmar utkavlat tjatter där Vaughn är svettig, jobbig och trög. Och där varenda sudden turn in events (hoppla!) är ett konventionellt grepp som HELT följer dramaturgisk formalia.

Jahopp.

Här ville man ju bara bli sugen på jul och mys och pepparkakor med en grankulestor klick ädelost på.

Hövva.

Joakim