Well, well well.
Pete is late AF with review again.
Men JAG har fan överseende med det, för det är sommarlov. Ju.
Anyway.
”Dodgeball”, i kölvattnet (eller … vad nu motsatsen till kölvatten är?) till ”Wedding Crashers”.
Ännu en gammal ”Olle Arbman-klassiker”. En sån han, ”Dettner och gänget” busfnissade åt typ 2003.
Och ja, den är KUL! På sina ställen ASKUL, rentav. Typ tre-fyra moments av briljant fysisk komik.
Ingen drabbande dramaturgi, direkt, men gott nog för några alkoholfria Carlsberg och lite salta Fagerströms-karameller i Söris-sketsöffan.
Goody.
Dodgeball (aka spökboll [väl?]) är funny AF. Att lira, alltså.
Minns sessionerna på skolgympan med det betydligt mer brutala, Battle Royale-osande varianten killerball. Fysfenomenet Jonas Ekqvist Andersson vann 9/10 gånger – så klart.
Filmen ”Dodgeball: A True Underdog Story”, då?
Is it good?
Ja, men typ.
Roliga cameos (Chuck Norris, Lance Armstrong och David Hasselhoff) och så.
Ben Stiller sticker ut (positivt!) som förmögne gymägarsvinet White Goodman som är beredd att gå över lik för att krossa indiekonkurrenten Joe’s Gymnasium med ledaren Peter LaFleur (Vince Vaughn) i spetsen.
Och även om Vince inte når samma flabbhöjder som i ”Wedding Crashers” är det just i tuppfäktningen mellan Goodman och LaFleur som det spritter som mest.
Utöver allsköns slapstick – då – med ljuvliga bollträffar i plytet och i skrevet och så vidare.
Summa summarum: helt OK komedi!