Space Jam

4

Well.

Nostalgin smäller väl högst.

Gosiga känslor av urtvättade RuffTuff-shorts och HubbaBubba, pommes frites på badhuset. Pappas hand på axeln.

#nej

Nä men så ÄR det ju.

”Space Jam” är ingen toppenrulle i sin egen rätt.

Tafflig, ojämn nivå på skådespeleriet (men Jordan – oväntat bra!), plotholes stora som tefat, en märkligt sexualiserad kvinnlig kanin. Ja, jo.

Vi satte väl mest på den för att den kittlade amygdala och så.

Men den ska HA att det är en genuint kreativ grundidé. Inte bara ”hö hö fan vad tokigt”, utan roligt på riktigt.

OCH: vissa av de tecknade slapstickscenerna är ju djupt underhållande. Det tecknade övervåldet. Kittlar någon primal RuffTuff-gen (?) i en.

Och så flabbar man.

Petter

2

Var stormförtjust i ”Space Jam” när den kom.

De nyansrika färgerna i toonland, Michael Jordans återhållsamma pondus och bollbriljans. Snurre Sprätt som fartglad relief. Och monstren. De där resliga slajmjättarna som var så skräckinjagande och onda.

Jo.

Typ favvofilmen efter ”Lejonkungen” under 90-talet. Så var det ju. Köpte till och med merchgubbar från Barnens Hus i Odensala (Torvalla?).

Men det har gått tjugo år sedan dess.

Och visst förstörs mycket när jag ser den igen.

Jag stör mig SÅ rejält på precis ALLT.

Vad heter den där speedade karismaankan?

Usch.

Mitt humör trasas sönder här.

Och nu, när hjärnan sitter på mer bränslestark ”Inception-kraft”, uppenbaras ju alla märkligheter och storyhål som jag, nio år gammal, inte ens såg.

Varför ifrågasätter inte Jordan någonting?

Bryr sig inte familjen om att han är i en annan dimension, i ett konstigt tecknaruniversum?

Och är inte Larry Bird hans kompis? Han SKTER JU i att Michael sugs ner i ett golfhål. Knatar runt och flabbar med Bill Murray (som spelar sig själv) i stället.

Nä.

Jag ångrar att jag ser om ”Space Jam”.

För det känns som att jag långsamt pulvriserar mig själv baklänges. #farfarsparadox

*insert superledsen smiley*

Joakim