The Banshees of Inisherin

8

Fan, ”banshee” betyder tydligen typ ”kvinnligt väsen som bär på dödsbud”! Jag trodde att det var något slags … får?

Anyway, anyway.

Bra film!

Den gode Martin McDonagh har ju alltid varit intressant. Ligger inte på latsidan med sina narrativ, om vi säger så. Vi minns underbara (ju!) “In Bruges”, ja?

“Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” var förvisso en snedträff enligt min heliga åsikt.

Men: jag är tacksam för CREATIVES som McDonagh. Alltid originella, närmast idiosynkratiska, manus. Man är, som tittare, alltid på VIPPEN att inte fatta någonting.

“Banshees” har en speciell vibb. Vackra, kalla, blåsiga Irland. Ull på kroppen. Bittra uppsyner. Mycket tystnad.

Men det är inte heller mycket som lämnas osagt. Den talar ut, så att säga. Det finns verkligen substans i det här manuset. Först småfnissar jag åt dialekten och de märkliga interaktionerna. Sen finner jag mig plötsligt gripen av berättelsen, som ju är denna: den odefinierbara smärtan i att bli dumpad av en kompis.

Hur fan gör man med det? Hur hanterar man det, hur går man vidare? Det finns ingen riktig blueprint för det i samhället (väl?). Så man blir förstås galen. Det går inte att få rätsida på.

Fint också att ett slag slås för den faktiskt underskattade mänskliga egenskapen: SNÄLL.

Petter

7

Jodå.

Martin McDonagh är tillbaka efter svängiga thrillerkomedin ”In Bruges”.

Med på resan är, även nu, pampige geronten Brendan Gleeson (med sin respektingivande OCH snälla Lassgård-pondus) och vår stackars vindfallne (?) vän Colin Farrell.

Nåväl.

”The Banshees of Inisherin” är en ömsint skildring av vänskap som plötsligt spricker itu; Pádraic (Farrell) upptäcker till sin fasa att polaren Colm (Gleeson) från en dag till annan gått från vän till ovän.

Så vi följer med där, hand i hand med McDonagh och kompani.

Det är ömsom gripande, ömsom semi-funny. Med tidiga 1900-talets (väl?) karga vindar (no tech etcetera) som inramande kuliss är det svårt att INTE känna med borttappade Pádraic som förtvivlat försöker förstå varför han är så oönskad.

Mmmm.

McDonagh är EGEN och BRA.

Når inte samma höjder som ”In Bruges” (så klart), men ”Mac D” smashar likväl iväg en trivsam dramaburgare som får oss att längta efter whiskey, havsvindar och, ja, försoning?

Great writing this shit, homies.

See U.

Joakim