Javisst.
Det finns en del i min MCU-skadade hjärna som pirrar till när sånt här händer.
”Auteuren Moodysson ÅTERVÄNDER till sin klassiker och utforskar vad som HÄNT med alla dessa karaktärer 25 år senare!!!”
Men som med så många sådana här projekt är det väl rätt hög risk att det blir lite … halvfjösigt? No?
”99” har en del höjdpunkter. Gustaf Hammarsten är fortfarande PERFEKT i sin trevande figur. Där är jag trygg, där känner jag igen mig.
Det är också intressant när en kvinnlig karaktär benämner något hon gjort mot en annan som våldtäkt. Det KÄNNS, ju.
Men rätt ofta är tonträffen … ja, OFF.
Det här är inte gänget jag hängde med häromveckan, där i 70-talet.
Men men.
En trevlig glutt, likväl.
Okejrå.
Back in the land of togetherness.
Efter den nästan rusiga förfestvibben i ”Tillsammans” med högljutt pladder, stark polemik och hungrande ungdomlighet är det nu mer (avslagen) smak av efterfest.
Inte på något sätt sämre PER SE.
Men när fine (!) Göran (Hammarsten) överraskas av sitt gamla kollektivgäng (åtminstone lejonparten) är det mer vemod än framåtlutad progression och knutna nävar som Moodysson slevar upp för spis.
Psykisk ohälsa, olösta konflikter, obesvarad kärlek, slitna leder, kass ekonomi och en virrig vilja över att avstå ålderdom.
Och vem är Peter (David Dencik) egentligen?
Om ”Tillsammans” var ett bolmigt, hårt och initiativrikt handslag är ”Tillsammans 99” mer en melankolisk farvälkram.
Nämnde Hammarsten är återigen, ironiskt nog, navet och motorn som driver saker framåt. Till stor del hjälpt av underskattade Sarri och nykomlingen Dencik som ger återföreningen behövlig färg.
Och: Sten Ljunggren.
He is alive.
Odödlig, karln?
Torsdagsrullen • (C) 2025 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
