Mountainhead

7

Om det är något man vet om Jesse Armstrong så är det: dialog med densitet finns.

Den är så sprängfylld av idéer, referenser, karaktärsgestaltning, att hela verket runtom riskerar att dras ner i avgrunden med den.

Bra kostym och regi, absolut, men jag kippar efter andan här mellan varje mening som yttras; om det inte vore för humorn. Så fjäderlätt, så becksvart, så jävla smart, så vanvördig. Den lyfter upp allt och gör det till – ja – stor konst.

Nu når inte riktigt ”Mountainhead” till samma höjder som Armstrongs senaste projekt ”Succession”. Det är något mer satiriskt och svartsynt, nästan absurdistiskt. Men vi känner ju igen mycket.

I stället för miljardärarvingar som långsamt under tre-fyra år navigerar sina såriga relationer är det här ett kondenserat kammarspel där fyra techmiljardärer spenderar, vad, 48 timmar tillsammans i en fjällstuga. Timingen kunde nog inte vara bättre, i en samtid då verklighetens moderna oligarker på löpande band det senaste året har blottat vilka verklighetsfrånvända töntar de är.

Jag är djupt underhållen, engagerad, lyssnar uppmärksamt och studerar blickarna mellan de fyra gamla vännerna (?) under hela löptiden (1:48 – ypperligt!).

Eller ja. Där i tredje akten tappar de mig lite. Jag är all for lite välplacerat våld – här hade det mer dialogdrivna alternativet nog varit mer intressant?

Särskilt med tanke på filmens kusligt verklighetsnära AI-problematisering.

Och genom allt går en tanke som en kall rännil, stadigt vidgande: tänk om det här är profetia? Tänk om det blir så här?

Petter

8

Jahadå. Min lilla bebbe mmmm dudu då.

Äh.

THE COFFEE IS WORKING INSIDE BODY.

Så det är _tajm_ att recensera.

”Mountainhead” – då – om gränslös girighet, slumrande avund och rätt fakkin blind megalomani i vilket svintäta techkvartetten Randall (Carell), Souper (Schwartzmann), Ven (Smith) och Jeff (Youssef) smashar varandra under en intim grabbhelg (-ish).

Jesse Armstrong, som ligger bakom både underbara ”The Thick of It”, ”In The Loop” och framför allt (svåruttalade) ”Succession”, skapar fintrimmad och AKTUELL satir här där rapp, sinnesutvidgande dialog med smarta smeknamn impregnerar den TOTALA skärmtid som råder i Soupers voluminösa lyxkåk insprängd i de amerikanska (?) bergen.

Me likey.

Det är fart, det är roligt och faktiskt ganska spännande när dynamiken i gruppen förstärks och mogulerna gaddar ihop sig mot varandra.

Good on you, ”Strongarm”.

Och samtidigt som ”Mountainhead” är en snillrik och skojig pamflett som hänger De Rika på krok’n landar det även i starka undertoner av gravallvar med strålkastare mot samtiden.

För VART är vi på väg, egentligen?

God only knows (RIP old stud Wilson).

Ma råkes!

Joakim