Njaaaaeeeeeeooo?
”TBS” börjar ju på topp.
Det är dels fortsatt sensuell intimitet mellan ”Jahja” och hans fliiiiicki Marie, en intimitet som nu också – på några månader? – vuxit till sig, fått en mer allvarlig klangbotten.
Det river någonstans i mig, det där.
Sen: BANG POOM FU-FU-FU-FWAPPA-TWOPP.
Det går så jävla snabbt, plötsligt är Jason ensam på flykt igen och neutraliserar italienska flygplatsvakter och hackar telefoner och bilnycklar på tre röda (nej men på riktigt typ TRETTI RÖDA).
Gamle gode ”Jigga” är tillbaka, med andra ord.
Sen är det ju det där runtom.
Den lugubra byråkratin på CIA (det är inte FBI, va?).
Kammarspelet med Brian Cox och Joan Allen på varsin sida, med Cox som ständigt försöker typ snacka bort att hon är på väg att avslöja hans korruption – NICE! SPÄNNANDE! VÄLSPELAT!
I teorin åtminstone. För ögonlocken börjar ju typ klippa, här.
Jag vet inte.
Uppföljaren till den elektriska ”Identity” får liksom för hög densitet, det känns som det är så många olika förvirrande spår, men som alla egentligen syftar till samma slutmål. Och det skrivs luddigare än i den första.
Ja. Mellanfilmen i originaltrilogin är just det – en mellanfilm.
Vi kan väl prata om skiften för en stund.
För om det till stor del var en virrig, semi-planlös agent som mötte oss i ”The Bourne Identity” är balansen annorlunda i ”The Bourne Supremacy”.
Bourne (Matt Damon) har ett annat kommando här och förlitar sig mer på finess än reflex.
Är skarpare (bra hjärnläkma, bro!), mer klinisk och JAGAR mer än han JAGAS. Borre Boy styr pulsen, kontrollerar rytmen och framträder tydligare som den sturske kissen som leker med sina vankelmodiga råttor.
Det trots en alltjämt slingrig mentalkarta med gravt korrupt hippocampus (?).
Men visst saknas någonting?
Jo, så är det.
Borta är dels den initiala glädjechocken (”fan, det finns ju RÅ, NAKEN och SPÄNNANDE action!”), dels alla ömsint skurna detaljer (typ hårklipparscenen i förra) som så icke-vanhedrande (!) täljde fram _människan_ Jason Bourne långsamt, metodiskt och aptitligt.
Nu: mer kalkylerande spiontätma. Det kommer inte lika hårt från hjärtat eller magen den här gången. Mer från hjärnan.
Visst.
Jason/Matt is still going strong AF och ÄR ju typ vår favvoprotagonist. Vi lever ju med honom här, andas honom nära inpå nacken i takt med att fler minnen fladdrar förbi och skänker ytterligare mikro-klarhet till det pussel som hela Bourne-serien (i alla fall trilogin) vilar på.
Och Julia Stiles, som agenten Nicky, får till en exemplarisk plankträff när hon gestaltar lojalitet så svävande och, ja, elektriskt.
Men: det är ju MEST en standardthriller med okej plusmeny där jag ser transportsträcka i stället för utveckling och fördjupning.
Sämre än ettan men bättre än … BEEP MEGA FESTIVAL TOUR (läs cliffhanger).
(Superinternt, reds anm.)
Nya tag nästa rullevecka, boyz and girlz!
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
