The Newton Boys

6

Jag vet inte om det här är rätt utrymme för Linklater att röra sig i.

Kreativt – då – jag menar.

Det vill säga: based on a true fuckin’ story, noggrann redogörelse för historiska händelser (om än dramatiserat), Oscars-nominerat arbete med kostymer och scenografi.

“Länken” är ju här inne och nosar på Spielbergs spelplan.

And Steve ain’t keen on that, boyo.

Närå. Han skiter väl i det.

Men JAG saknar ju starkman. Ethan Hawke som “frånvarande men närvarande när det RÄKNAS”-papi med rak blick. Alkoholism som sliter en familj itu. Ett gift par som i ena stunden knappt kan stå ut med varandra, i den andra inser att de inte skulle kunna leva på något annat sätt. Allt det där.

Jag inbillar mig att “Ricky Link” inte riktigt fungerar när han är bunden vid ett traditionellt manus, på samma sätt.

Han behöver det lössläppta för att komma till sin rätt. Frijazz.

“The Newton Boys” är trevlig, för all del. Välspelad (hej McConaughey och Hawke!) och vacker rent visuellt. Men den griper sällan tag.

Habil!

Petter

5

Ricky, my man.

Inbillar mig ju ofta som att han står här, typ vid middagsbordet vårt, och antecknar och drar linjer. Sedan viker han undan. Knåpar, filar. Och får till slut ihop någon ruggigt LEVANDE diskbänksvältare som bär realismen som ett skört glas, där nära bröstet.

Sådan skärpa, va.

Han är inte sällan väldigt fin, Linklater.

Let me go. I don’t wanna be your hero.

Nej nej nej.

*tänker på WOW och räfflad bakfylla och ett liv som marionett och Hawke som typ är världens bästa fiktionsfarsa*

Så.

”The Newton Boys”. Om rånarbrorsorna Newton (Hawke, McConaughey och doldisen [?] Ulrich) som lever på fräcka dynamitstötar. Långtifrån ”Boyhood” (SOM vi/jag återkommer till den, sorry etc.). Det är ju ren komedi stundtals. Nästan flabbigt och så.

Och det känns inte likadant.

Jag gillar ju min Rickard.

Och jag älskar när han trycker upp hud och tumult i ansiktet. När han med ett kort montage, eller utdraget replikskifte, karvar fram så mycket som känns igen och som känns äkta.

Här är det bra, skickligt och skarpt. Ofta roligt när Newton-boysen kvaddar snett eller det blir lustigt av allt det lätta och märkliga.

Men nej.

Det känns inte alls så mycket som jag vill.

Jag vill ju bli drabbad av livet, jag.

Joakim