Boyhood

10

Ah.

Oh.

Var ska en börja?

Okej, vi säger:

Scenen då Patricia Arquettes luttrade singelmamma och snälla-men-frånvarande pappan Ethan Hawke står i hennes kök, rynkor i ansiktet och stadiga vinkupor i händerna. De liksom blickar ut över livet de skapat, sonen Mason. Vidrör något stort mellan varandra, en delad historia. Det kanske blir för obekvämt. Scenen är inte ett utbyte av klockrena repliker, den haltar sig liksom ut ur rummet.

Och just det, den påtagliga avsaknaden av en noggrant snitslad dramaturgi, är en del av det som gör ”Boyhood” till det största jag sett på flera år.

Det huvudrollen Mason pratar om med hajkingflörten i filmens slut, om stunden som fångar oss snarare än motsatsen och stunden som ständigt och obevekligt pågår NU NU NU, det ÄR inte så fånigt som det låter.

”Boyhood” blir som en meditativ resa från ögonblick till ögonblick, tiden blir relativ eftersom filmen verkligen drar in mig i nuet i varje enskild scen. Att plocka upp mobilen och börja skriva på något skönt WhatsApp-meddelande känns här lika oförskämt som att göra det inför en person som försöker relatera till en, som söker ens ögon medan hen berättar något om sitt liv. Nä men faktiskt. Och behovet dyker aldrig ens upp.

Det känns så jävla stort, alltihop.

Som om Richard Linklater sträckt ut handen och lyckosamt fångat något slags essens.

Jag vill verkligen inte skräda orden: detta är ett mästerverk.

En film som kapslar in livet och samtidigt är en så fin projektionsyta för ens eget, alldeles blankt och klart.

Kroppen känns lättare efteråt.

Petter

10

Richard Linklater har alltid varit en finurlig kille.

Befriande okonventionell.

Med utkavlade kärlekstrilogin om kärleksparet Jesse och Celine, bestående av ”Before Sunset”, ”Before Sunrise” och ”Before Midnight” (arton år [!] mellan den första och sista) etablerade han något som kom att mynna ut i ”Boyhood”.

Recap: Linklater påbörjade inspelningen under våren 2002. Avslutades, det gjorde den under sensommaren 2013. Tolv år tejpning. That is sick, isn’t it?

Vad vi får följa?

Ja.

Livet.

Typ.

Vi ser Mason (Ellar Coltrane), från barndom till college, och omloppsbanorna kring honom. De frånskilda föräldrarna (Patricia Arquette och Ethan Hawke). Systern. Kärleken. Bildningen. Turbulensen.

Det är en film om att ömska skinn.

Men även att förstå hur det nya är en effekt av det gamla.

Jag såg ”Boyhood” redan sommaren 2014. Och gud. Satt där som limmad mot biostolen. Det krängde ju inombords, det gjorde det.

Hur nära Linklater kom allt.

Och hur nära en själv allt låg.

Patricia Arquette är fantastisk som morsan Olivia. Resan hon gör. All destruktivitet som hon fäktas mot. All utveckling. Så gjutet.

Det finns en scen, en bra bit in, när hon viker ihop läsglasögonen och bryter ihop vid köksbordet.

Oh.

Det kommer ju tillbaka nu.

Och Hawke! Det är helt galet vad jag älskar karln. Ta mej i rövva and slap my face. Har suttit den senaste veckan och HÅRDGOOGLAT killen. Sett Youtube-klipp och hamrat forumtrådar och samlat på mig ALLT ALLT ALLT som en svulten ekorre.

Men.

Ändå är det perifert.

För det stora här, det är historien. Eller. Historien som inte existerar. Mer en resa. Som handlar om igenkänning och kliv.

Närgånget och äkta och så naket.

Förmodligen det bästa jag sett.

Någonsin.

Joakim