The Batman

8

”The Batman” växer bara mer och mer, nu i efterhand.

Det något oerfarna ögat kanske tycker det ser ut som en kopia av Cristopher Nolans trilogi, men sanningen är att källmaterialet nog aldrig fått en så sann estetisk spegling som nu i Matt Reeves tolkning.

Nolan-filmerna var dessutom rätt LJUSA, ju. Dagsljus och så vidare. Typ kliniskt ren bild. Det HAR något också, för all del. Men jag tror folk glömmer vilken märklig TYP kognitiv dissonans det kunde skapa, framförallt i den tredje filmen.

”The Batman”, å andra sidan, är mörk, smutsig, långsam, konstant regnblöt. Spänd. Nervig.

Det är den visuellt mest slående filmen jag sett på länge.

Robert Pattinson gör den bästa skildringen av Bruce Wayne/Batman någonsin. Det ligger dels i utseendet, hur han spänner sina vassa käkar och hur dräkten smiter åt precis rätt runt ansiktet. Det har också att göra med hans tysta spel med blickar, kroppspråk, gester, när han är i dräkten. Magnifik gestaltning. Men framförallt handlar det om hur han gifter karaktärerna Bruce och Batman, eller snarare raderar gränsen mellan dem. Han gör det trovärdigt att en typ 26-årig miljardär drar på sig en fladdermusdräkt och försöker bekämpa brott. Man ser att det är samma lätt störda person där under masken.

Är ”The Batman” något lång?

Jao.

Men det är den mest lyckade skildringen av Läderlappen sedan Nolans ”The Dark Knight”, och den bästa introduktionen karaktären någonsin har fått.

Ge oss mer, Reeves och Patte.

Petter

7

Oh.

Great Pat (Robert Pattinson, reds anm) är tillbaka i action.

Efter att ha förförts (!) av karln i ”Tenet” och – framför allt – megacharmiga alkisdramat ”The Lighthouse” är det nu dags för den tidigare telepatiske vampyren (?) att iträda rollen som läderlappen himself.

Och det är forsatt Nolan-esque stämning i Gotham City, om än i annan skepnad och med en annan noir-svärta.

Batman är emo as fuck när regissör Matt Reeves (”Cloverfield, ”Dawn of the Planet of the Apes” et jäkla al) sätter tänderna i en av vår tids mest ikoniska altruister.

Visst känns det lite ”Seven”, va?

Spöregn, ritualiska mord, misär och elände.

Robban är vass som lapp och även om jag (vi?) ryggar tillbaka av en spellängd på nästan tre timmar är det förvånansvärt engagerande rakt igenom. Håller oss på våra tår OCH SÅ VIDARE.

I en värld av mörker, som blivit Batmans spelplan sedan ovan nämnde Nolans ”trilogiomtag”, är det ändå så att man funderar en del på: när ska Bruce Wayne tillåtas bli lite ”Roger Moore-pajig” och pastellig igen?

I övrigt: bra movie.

OK?

Joakim