3:10 to Yuma

9

Oj oj oj.

Jag såg den här på bio i Paris, för första gången.

2007. Jag: 19-årig semi-iddi som TYP hyllade ”Gudfadern” som tidernas bästa film (inget fel på ”Gudfadern” I SIG förstås och så vidare). Tror jag valde filmen på att Christian Bale, som ett år senare skulle dominera biograferna i ”The Dark Knight”, var på affischen.

Och ”Trois Heures Dix Pour Yuma” var ju sedan en veritabel gut punch.

När jag ser om den i dag är den ju ÄN bättre.

Nerven i skådespeleriet mellan Bale och Crowe är påtaglig. Går att perforera med Crowes lilla obehagliga tvågaddade gaffel.

Och det är en så himla REN berättelse. Good and bad och nyanserna däremellan, ett oväntat brödraskap som växer fram.

Elegant, berörande, briljant spelat.

Tack, gubbar.

Petter

10

*brace for impact*

”3:10 to Yuma”, då.

Denna pulshöjande westernmacka som är så spännande, stark (”I’m tired of the way they look at me, I’m tired of the way that you don’t”), skitig och rå.

Och nej, vi pratar INTE om 1957-ditot (svartvit som FAN, förstås) som typ bara en intellektuell Magnus Bergman eller motsvarande klarar av att se med behåll.

Det här är den BRA ”3:10 to Yuma”.

År: 2007.

Färger: många.

Behöver vi en synopsis, hombres? Okejrå.

Fruktade SKL-banditen Ben Wade (Russell Crowe) härjar fritt på prärien och sprider skräck i allt som rör dig. Men efter att han blivit tillfångatagen uppenbarar sig en tänkbar ”trissvinst” för haltande och luspanke ranchägaren Dan (Christian Bale).

Wade måste nämligen transporteras till järnvägskiosken i Yuma för att sättas på första bästa tåg och gnaga räls fram till finkan. Och den som åtar sig uppdraget för typ 50-60 lök i handen.

En finfin möjlighet för semi-uppgivne Dan som ser chansen att återupprätta sig själv; rädda sitt renommé, sin familj, sin ranch. Men med Wades lömska gäng hack i häl blir det EJ någon dans på rosorna.

Om vi tar den här först: Crowe eller Bale. Vem är bäst?

Typ båda, va?

Crowe, som typ känns lite bortglömd nu (ja?), har sannerligen någonting extra i sin gestaltning av tuffa fuckupen Wade som ÄNDÅ kanske har någonting mjukt där innanför skalet.

Och Bale – då – som har sett sin låga svalna i skenet av sina barn. Som sliter för att vinna tillbaka något som han på något sätt inte inser att han redan har. Nej, usch. Det byggs upp en story med (faktiskt) riktigt STARKA lager i regissör Mangolds händer. Den litterära förlagan av Elmore Leonards BÖR väl också nämnas. Potent groggvirke.

Klart är att ”3:10 to Yuma” är en av de mest rafflande, täta och praktfulla (!) filmer som jag knaprat i mig. Och då har vi bara i Torsdagsrullen-universumet tryckt i oss cirkus 400 rullar.

Vad är det Olof K säger? That’s it? Ja ja ja.

THAT’S IT MANNEN!

Joakim