”Solens rike”.
Det är den svenska översättningen.
Vackert, ju.
Det känns så 80-talistiskt och drömskt.
Så känns hela den här filmen.
Det är vackert och finstämt och välspelat.
Christian Bale framstår som ett underbarn. Som han BÄR den här handlingen.
Jag vet inte. Jag känner mig tom på ord och full av känslor.
Se den på en söndag, skulle jag föreslå.
Spielbergare, alltså.
Det är ju något med dem.
Känner sig trygg; som inlindad i en pläd under två timmar. Oavsett om det är anemiska kalvsyltevarelser (ET!) eller nervsvag kanonmat (menige Ryan!) som vi möter.
I ”Empire of the Sun” (typ EPISK Mogwai-låt, det?) är det mesta ganska så intakt. Inget svaj direkt. Och ett coming of age-drama. Som klippt för Stevey ju.
Om rastlöse Jim (Christian Bale) som tappar bort föräldrarna i ett flyende folkhav. Som tvingas från läger till läger och tvinnar relationer mellan varje språng. Som träffar vänner och bluffare. Och som inte riktigt vet om han ska fortsätta eller ge upp.
Det är så, ja, typ ömsint berättat. Så taktfullt och preciserat. Och visuellt laddat. De vykortsblöta vyerna som ramar in ett virrigt människoöde. Fint och/men melankoliskt.
Visst.
Det går ju att störa sig på Jim. Det paranta manéret. Att han är så TIDIG och ARISTOKRATISK och SOFISTIKERAD. Allt pladder. Kutar runt och gödslar finmogen och charmigt blåögd visdom i nästan varenda interaktion.
Men: mest kliar det på ett bra sätt. Det SKA ju skava.
Och Bale, alltså.
Så kung här.
Och att allt känns igen!
Leendet, kroppspråket, ögonrörelserna.
Det i sig är ju något.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
