Åh, att vara en *känslig man*.
Det är inte lätt.
Man har då i princip två livsval (delvis beroende på medfödd nivå av neuroticism/öppenhet):
1. Att vara en karismatisk utåtriktad vivör som TAR RUM och spänner blicken i andra, allt för att draperierna till ens egen smärtsamma kärna aldrig ska behöva öppnas helt.
2. Att bli inbunden, försiktig, analytisk och observant, vakta var man placerar sina fötter och tunga till den dag det inte håller längre och man bara bölar och traumadumpar respektive ivrigt ber om ursäkt för platsen man tar om vartannat.
Det är där vi har dem, Benji (Kieran Culkin) och David (Jesse Eisenberg).
Först är jag lite orolig. Tror att det ska bli lite för putslustigt, allt det här. Fan, trist Eisenberg. Du hade ju något potentiellt drabbande på riktigt här. A REAL pain, om du är med mig?
Men se på fan. Filmen vecklar sakta ut sig, blomblad för blomblad, och det är en genuint vacker skildring av mänsklighet jag tar del av här.
Ligger och gråter stilla i soffan till den DÄR monologen, jobbsliten och småbarnspappatrött.
Culkin och Eisenberg navigerar gränsen mellan humor och drama skickligt. Eller äh, det kanske är lite reduktivt. De lyckas gestalta två fulla människor (som förvisso råkar vara ganska nära deras privata personligheter).
De säger och gör saker jag önskar att jag själv gjorde mer av. Med mina bröder. Med mina vänner.
En emotionellt uppfordrande film, om ni är med mig?
A good cry.
Alright.
The troublesoume relationship between cuzzies, huh?
”A Real Pain” tar språng ur friktion och dynamik när kusinerna David (Eisenberg) och Benji (Culkin) korsar Atlanten för att hedra sin polska mormor under någon sorts kontemplativ ”miniturné” genom landet.
I ömsom ljus, ömsom svärta försöker den omaka duon dra jämnt och, framför allt, nå och kliva framåt och mot varandra.
Den fyrkantiga kalenderbitaren och logistikern David möter ett kaos (Benji) som går på instinkt, känsla och mood i mer eller mindre allt han gör.
Det finns rätt fina stunder här, inte minst när Eisenberg (som både står för manus och regi) rattar in oss lite närmare. Det kan vara i ett hotellrum, vid ett restaurangbord när SAMTAL och OLIKHETER får ta plats för en stund. Goody.
Culkin är starkast här och gör sin Benji till en spritiruell frifräsare som får en att MÅ BRA och KÄNNA SAKER i söffan af sket. Supervärd Oscar-statyetten – ju. Great performance, lad.
Eisenberg är … Eisenberg.
Kontext åsidosatt skulle det här lika gärna kunna vara hans Zuckerberg (från ”The Social Network”) eller Walt (”The Squid and the Whale”) eller till och med den där överspände zombiejägaren i ”Zombieland”.
Samma kantslipade neuroser, samma fingertoppsljumna arrogans.
SAME CHARACTER OVER AND OVER AGAIN!!!
Ge oss en reboot av dig själv nu, ”Essie”.
Annars: stabil flic med en (välbehövlig) skopa värme.
