Om jag ska tillåta mig själv lite trendspaning: blir det alltid så här, in the year of our lord 2019/2020, när filmer ska göras om rymden?
Att de handlar om ensamma män, alltså.
Ensamma män som upplever sig distanserade från jorden, från människoliv och känslor, som inte kan *vara där* så de gör den faktiskt exakta motsatsen till att vara där.
Senast i den drabbande ”First Man”. Ögonblicket då den reserverade Armstrong (Gosling) står i den stora svartvita ensamheten uppe på månen och blundar – och fram väller alla minnen av hans döda dotter, allt han har tryckt undan för att klara pressen.
”Ad Astra” är inne på samma linje men går än djupare, gör det med ännu mindre sentimentalitet än den sobra ”First Man”.
Vi följer Roy McBrides inre, hör hans tankar och känslor. Dels genuint inifrån, hans privata idéer och förhoppningar. Dels hur han presenterar dem i sina psykologiska utvärderingar med arbetsgivaren, vi ser hur de blir allt mindre friserade med tiden.
Och det är en ganska lågmäld berättelse, trots blodisande (den galna babianen som biter av näsan!!!) och astronomiska händelser.
En saktmodig historia om en man som stängt av sina känslor för länge till det inte längre håller tätt.
Det finns en fantastisk scen då Roy ska spela in ett ljudmeddelande till sin extremt – som i ca 100 miljoner MIL bort, jag har googlat – frånvarande far. Han gör det inför publik, inför högt uppsatta chefer på rymdfararmyndigheten. Och det börjar som många av hans psykologiska avstämningar: friserat, reserverat, med en skenbar stabilitet och styrka i rösten. Men ytan krackelerar snabbt, Roys ögon blir våta och han går in på nostalgiska anekdoter av det han minns från uppväxten där pappan var med. Och Brad Pitt spelar det så fint, han harklar sig, springer runt med blicken, stannar aldrig riktigt på en och samma punkt. Han ser så oerhört ledsen ut.
Efter det avskedas Roy från projektet, för att han har en för känslomässig koppling till uppdraget.
Det sätter fingret på något centralt som drabbar mig i ”Ad Astra”: den traditionellt manliga uppväxten, de känslomässigt begränsade språk vi lär oss att använda både med munnen och kroppen – och de känslomässiga utspel som är tillåtna och uppmuntrade respektive ifrågasatta och bestraffade.
I slutet frågar jag mig om det är värt det, i slutändan. Alla miljontals miljarder kronor som spenderats, alla liv som förlorats, alla familjer som övergivits, alla relationer som sargats eller förgjorts helt. Vad är värt det?
Tommy Lee Jones, fadern, säger i en scen till sin son: ”Let go.”
Det är en utsökt tolkningsbar replik som ger filmen en berörande efterklang.
Vad ska vi släppa taget om och vad ska vi ta i vår hand i stället?
”Ad Astra” – då.
Till stjärnorna, på latin.
Jag sitter här i gråa sketsöffan tillsammans med Anders Clark (?) och hans nykastrerade jycke Indy och sular i mig den här sublima och melodramatiska raggarresan genom kosmos.
Mår på det stora hela OK.
Brad Pitt, som ihopsjunkne austronaten Roy McBride på solsystemsjakt efter försvunnen farsa, är ju bra och så (minus alla plågsamt högtravande monologsnuttar).
Och det är vackert som fan.
Ömsint OP-renderade gasjättar, stilrena ”Mars-sneakers” (Adidas!), vyer crazy/storslagna AF och tjogvis andra scener och utsnitt som är så pass visuellt laddade att chirren och dippen tumlar runt rätt hårt därinne i en chockad trut.
Där är ”Ad Astra” bländande.
Men under huven hittar vi problem.
Molokne Roy (Pitt) bär på obearbetad skit och nog finns det viss mörk materia (!) i hans relationer med DELS den i rymden duktigt bortkollrade pappan Clifford (Tommy Lee Jones). DELS med hans namnlösa ex (?) spelad av Liv Tyler i ett knippe slowmotionklipp.
Men vi stannar mest på ytan där.
James Gray (regi) och kompani vågar inte riktigt nagla sig fast och bjuda in oss i Roy. I stället är det genom ovan nämnda monologsbrottstycken som vi tvingas att lära känna honom och på allvar bekanta oss med hans emotionella trubbel och dilemman.
Synd då att monologerna TYP bara är en uppradning av tandlösa, pseutointellektuella och post-pubertala nedryckare som lider av galen pyspunka.
”Jag borde lämna.”
”Det känns i mig”.
”Det är stort, det här”.
”Carpe rymd.”
Unt so weiter.
Trötta klichéer.
Nä.
”Ad Astra” är avstånd och vidder, braksmällar och knallar. Med Den Stora Rymden som gnistrande och hotfull vägg där svindeln är ständigt närvarande.
Men inte alls så mycket hud.
Och sällan särskilt nära eller djupt.