Håhå jaja.
Här sitter jag i kollektivtrafiken på väg mot Mall of Scandinavia och IMAX och AVENGERS: INFINITY WAR.
Det är nåt annat, det, än den gryniga sci-fi-såpa från 1980 som jag såg bara för två timmar sen.
Nej, lite hård beskrivning kanske?
Jo. Det var mest hur jag såg på den i början.
SUDDIG inledning på någon highway i USA och Flash Gordon är tydligen en grym typ quarterback och plötsligt är de i ett plan som kraschar in i något slags övervuxen forskningsstation? Eller?
Anyway. Gordon och hans flört hamnar på planeten Mongo (!) där kejsare Ming (en utsökt Max von Sydow!) styr med diktatorisk hjärnhand.
Och det är ju en helt annan värld.
Framförallt estetiskt.
Det är ofta så jävla kreativt och snyggt, rent utseendemässigt. Från scenografi via kostymer till de fantastiska små modellerna av farkosterna.
Sättet världen Mongo (! igen) gestaltas, i att det är En Annan Värld, är också så originellt och … lökigt. Men charmigt rakt igenom.
”You have until the sand … runs up”.
Mannen som typ LASRAS mentalt genom hela sitt livs minnen innan han blir helt utsugen som människa!
Soundtracket av jävla QUEEN! Låter som den självklara föregångaren till Blade Runner i sina lugna stunder. I andra stunder är det den ljuvligaste, poppigaste formen av hårdrock.
Ja, mina kära. Jag förstår varför det räknas som en klassiker.
Ni minns (väl) scenen där i ”Ted” – komedin då – när Mark Wahlbergs karaktär snubblar in på en hemmafest och stöter på sin stora idol (en åldrad och kolakollrig Flash Gordon).
Well.
Det är HÄR allting började.
”Flash Gordon”.
Da movie.
From the eighties, mate.
Typ rätt (jäkla) underhållande rymdtrivsel, ju. Där den reslige footballern (?) Flash Gordon (Sam J. Jones) hamnar på en annan planet (av en slump) och måste förgöra den superonde kosmosdiktatorn Ming (Max von Sydow).
Visst tar jag (vi?) med oss godbitar här.
Ett: läcker lineup. Jones, von Sydow och Timothy Dalton (!). Och Brian Blessed som den krigskåte Pavarotti-figuren Vultan. Bara för att nämna några. Spännande dynamik ju.
Två: kostymeringen (?) och effekterna. Imponerande! Blir TYP nästan golvad av hur visuellt tilltalande Mike Hodges lättuggade äventyrsepos är. Varenda scen är som ett storsäljande vykort på (underskattade?) nördkedjan Science Fiction Bokhandeln. Till och med ljudet (”Dino Riders”-osande laserblippande) är SEXY. Tre: storyn! Finfin gomtrivsel att läppja (!) i sig en till synes banal (och ibland obegriplig) historia med harmlösa strider och halvloja uppgörelser.
Fyra: musiken! Queen gör ett hästjobb här (titelspåret!). Melodier, vokal spännvidd AF och tryck som _känns_ i mig. Typ vad Daft Punk var för ”Tron: Legacy”. Eller Trent Reznor för ”Social Network”.
Yes.
Positiv här.
Se den.
Gärna bakis och mosig.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
