Well, well, well.
It is shitty sequel time.
Pissa bort 165 miljoner dollar-dags.
Någon som är sugen på en soppa gjord av typ åtta olika kockar?
Nä, trodde väl inte det.
Men jag ska inte raljera så mycket.
Det är bara det att det ju fanns potential här.
Man hade kunnat omfamna 90-talet samtidigt som man implementerar moderna element. På något sätt. Hur vet jag inte, men jag är ju inte heller manusförfattare, va. Det är däremot de SEX personer som skrev det här manuset tillsammans.
Som sagt: soppa, mången kockar.
Och det märks.
”Resurgence” känns ofta förvirrad i sin övergripande handling, smärtsamt tillgjord i sin humor, oinspirerad i sättet karaktärerna skrivs.
Det är som att de bara har bockat av en lista av katastroffilmtroper.
– Brådmoget störigt barn? Check.
– Tuffa killpiloter som gruffas men som blir vänner mot slutet? Check.
– En eller två ”goofballs” för att lätta upp stämningen?Check.
Och så fortsätter det.
Tråkigt och meningslöst.
Gäsp.
What a bummer.
Minns när jag såg ”Independence Day: Resurgence” (vi kör ”ID:R” resten av reccen, OK?) första gången.
Total hype – då.
Var någon duktigt horribel CAM-version med typ kassetbandsskral ljudbild (iPhone-inspelning i salongen) och filmjölkssvärta i 240p eller någonting med svarta gestalter som då och då passerade framför duken.
Men ni vet.
Ville ju åt den. Taggen efter föregångaren som levt kvar inom mig i – ja – tjugo (!) år. I WANT to believe och så vidare. It is crazy, that. Sällan skådad hunger.
Så.
Premissen.
Vi kör en ny Google Translate (succé senast) för att bena ut alltsammans. Redo? OK.
Så: filmen äger rum tjugo år efter händelserna i den första filmen, under vilken FN har samarbetat för att bilda Earth Space Defense (ESD), ett internationellt militärt försvar och forskningsorganisation. Genom omvänd teknik har världen utnyttjat kraften från främmande teknik och lagt grunden för att motstå en andra invasion.
En del FEJS är kvar.
Gonörden David Levinson (Jeff Goldblum) är så klart med igen som någon befordrad rymdhöjdare + farsan Julius (Judd Hirsch) kikar in från ett hörn.
Forne presidenten Whitmore (Bill Pullman) har förvisso ”tappat det” och är väl att betrakta som något sorts vrak här, men likväl dyker han upp som något plågat orakel som TYP kan höra utomjordingarnas tankar.
Will Smith RÅNOBBADE (förmodligen) manuset och kapten Steven Hiller är slappt utskriven ur handlingarna genom någon märklig död i en testflygning.
Men sonen Dylan (Jessie Usher) har axlat pappans mantal som skillad pilot och är en nyckelfigur när vår planet ÅNYO måste klösa sig ifrån sig.
Så vad är problemet?
Äh.
Det mesta, ju.
Allting spretar, putslustigheterna rinner över, det råder någon sorts obehaglig kakafoni av oneliners och precis varenda bildruta går att förutse.
Rymdskeppet är typ _för_ stort för att vara läskig. Och den där jättelika och parodiska ”kosmosmorsan” som – SPOILER ALERT – hoppar ut ur cockpit i slutet är mest en travesti.
Usch.
Blä.
Straight face typ filmen igenom.
Just skip it, hombres.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
