Så.
Här satt vi.
Småberusade i Barcelonas RELATIVA värme (20 grader ATM) och funderade vilken film vi kunde klämma relativt snabbt här på AirBNB-värdinnans Netflix.
Så uppenbarade sig klassikern från högstadietiden: ”American Pie”.
Längd: 1:35. Greeeeat.
Och jag kände väl något slags LJUS förväntan om att skratta gott, så som man gjort åt smartare, roligare, yngre släktingar (”Superbad”, ”21 Jump Street”).
Men … näääeh.
Det här är en segdragen berättelse, trots dess ringa omfång. ”Furiosa”, som jag såg på bio häromdagen, upplevdes snabbare med sin längd på 2:28.
”American Pie” är en förklädd B-film.
Svaga skämt. Märkligt robotiskt (!) skådespeleri här och där. Och själva grundPLOTTEN är ju inte URSTARK – vilket förvisso inte behöver vara ett problem i sig, så länge de gestaltar den på ett elektriskt sätt.
But NO.
De lyckas inte med att fånga mig, med att få mig att känna för de här karaktärerna.
Kvar är en spröd och tom relik från en tid av dum amerikansk filmkultur.
Lite sorgligt, ärligt talat.
Okej.
Take me back to the glory days of Absolute Music, klassdiscon, målbrottsproblematik, finnar AF och SUKT på (efter?) Livet Efter Ungdomen.
Och ”American Pie” – då.
Typ första filmen som LIRADE med en?
Om semi-omaka kvartetten Jim (Jason Biggs), hunken Oz (Chris Klein), ocharmige Kevin (Thomas Ian Nicholas) och whiskeylovern Finch (Eddie Kaye Thomas) som ingår ett vad om att bli av med oskulden innan skolans avslutningsbal är över.
Och det här ÄR ju en resa längs med allén hos minnena – då.
Den ikoniska pajscenen – SÅ KLART.
Introducerandet av akronymen MILF på bred front – AHA YEAH..
Stifflers entré som THE DUDE OF PARTY som TYP hade suttit i finkan nu med det hemska operandi han svänger sig med – JO JO.
Ja, den är ju typ en pyttebit av ens DNA, ”American Pie”.
Men: den ÄR väl lite svag, ändå. Som Bro Pete är inne på här intill, dåligt förklädd B-film TYP.
Man bryr sig typ inte om ”gökjakten” och stör sig mer än man KÄNNER.
It is what it is.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
