Ogifta Par – En Film Som Skiljer Sig

6

Peter Dalle, ändå, va?

Låt mig förtydliga: Peter Dalle d.y., ändå, va?

I dagsläget verkar han ju mest vara en halvfjösigt bitter och trött gubbe som blickar tillbaka på forna dagar ”då folk hade humor”.

Back then, though? Typ 1992-1998 gjorde han och hans gelikar moderna svenska humorklassiker – framförallt Lorry och Yrrol. Så vill jag åtminstone MINNAS det. Och det SKA ju också sägas att det var mycket tack vare Suzanne Reuter och Ulla Skoog, några av landets absolut starkaste komiska skådespelare.

”Ogifta par”, då?

Tja … ett lågmält början på slutet, kanske?

Den är inte dålig.

Dalle är bra, Lena Endre är bra, Suzanne Reuter håller sin vanliga höga nivå, Johan Ulveson är fan SVINKUL i åtminstone en scen.
Men på det stora hela är det en rätt medioker svenskifierad Woody Allen, med just Dalle som den neurotiskt babblande protagonisten vi är väl bekanta med.

Ett problem är att manuset är för tillskruvat och samtidigt inte tillräckligt out there – det blir en halvmesyr där man varken kan skratta fullt ut eller känna med karaktärerna på allvar.
Som ungdomen av i dag säger: MID.

Petter

5

Då låter vi Peter Dalle ranta i 86 minuter – då.

”Ogifta Par – En Film Som Skiljer Sig” är som en inverterad ”The Holiday” där det romantiskt bubblande och drömska är förbytt mot kolerisk svada och fuktig bakfylla när David (Dalle) och Marie (Lena Endre) försöker att få den relationella kompassen att klicka när de bestämmer sig för att dra till Sälen för gemensamt julfirande med konflikträdda Sara (Suzanne Reuter) och Samuel (Johan Ulveson) som I SIN TUR mest leker kurragömma inför varandra bakom illa ihopsnickrade fasader.

Det stormar och gafflas och bråkas.

Ska vi hålla fast i det vi har eller gå vidare?

Kan vi nå försoning och fortsätta framåt?

Inte sällan med nämnde Dalle (även manus och regi) som verbal hänförare vars ammunution består av lika delar trötta som finurliga haranger.

Jag vet inte VAD det är, men om det är någonting som INTE fungerar här är det just den pladdrige och osympatiske David.

Som man (vi?) stör sig på karln och det forcerat konstlade när Dalle (förmodligen) vill FÅ PRECIS ALLT HAN VILL SÄGA OM KÄRLEK kanaliserat genom en karaktär som fullkomligen tur drunknar i ett malande effektsökeri.

Bättre scvhung i powerduon Reuter/Endre – ju – som bär upp mycket av den här dialogtyngda komedivåfflan. Roliga, skarpa, autentiska. Skulle TYP hellre ha ett triangeldrama där Dalle helt skars bort till förmån för den betydligt mer intressante Samuel där (underskattade?) Ulvesson FA-AN gör ett gediget jobb i att gestalta hopplösheten i att trippa på tå utan destination.

Nåja.

Det är ändå lite skoj ibland med igenkänning, smarta oneliners där 90-talets obekymrade bylsighet står som ståtlig kuliss.

DET SKA DEN HA!

Durkdriven anti-rom-com (!) som hade mått bra av mindre navelskådning och mer feeling.

Joakim