Back to the Future

10

Det här är en av de jag brukar tänka på när jag får frågan om favoritfilmer. Jag var kanske nio första gången jag såg den. Jag minns inte detaljerna, men jag tror (minnen är ju ändå bara att tro med olika grader av säkerhet) att det var ungefär så här:

Min storebror Olle var jag med nästan hela tiden till vi blev tonåringar. Han hade en kompis, Erik, som hade säkert hundratusentals filmer på VHS (det verkade så mycket i mina nioåriga ögon).

Olle var ofta där och såg filmer med honom, barnförbjuna saker med våld och blod och bröst (“Total Recall”!). Jag ville så gärna vara med, jag kan fortfarande minnas den längtan jag kände.

Men ibland kom också Erik till oss och hade med sig en kasett. En dag stod det med blyertsversaler på etiketten: “TILLBAKA TILL FRAMTIDEN”. Mina ögon blev vida. Bara titeln väckte något, fick kroppen att börja vibrera subtilt.

Så vi satt där, jag hade kanske en liten tunn vit påse från badet med fem-sex enkronorsgodisar i. Salta S. Jag tog en tugga och förlorade mig i TV:n.

Med den bakgrunden förstår jag att jag aldrig kan skriva om den här filmen på samma sätt som… säg, “White House Down” förra veckan.

“Tillbaka till framtiden” ligger mig nära. Ser jag omslaget blir jag glad och lite varmare.

Det jag kan skriva om är hur jag uppfattar filmen i dag, när jag ser den med Jocke. När vi messar reflektioner över små detaljer i filmen till varandra, de som tidigare varit delar av en magisk helhet.

Och den är intakt, om än krusningar syns på ytan. Filmen klarar inte Bechdel-testet VILKET FORTFARANDE ÄR HELT SJUKT ATT TYP INGA FILMER GÖR (ursäkta men det där kräver caps lock). Det finns en scen som i viss mån kan sägas trivialiserar våldtäkt. Och så. Hårda sanningar som äter på min nostalgi.

Det jag kan skriva är att det än i dag är ett så genialt koncept. Så kreativt i själva grundidén och framförallt i utförandet. Filmen har en skimrande scenografi. Kostymer som känns så självklara. Det finns ett skickligt kameraarbete också som jag egentligen inte tänkt på förrän nu. Och ett manus och skådespeleri som är inte otroligt men så kul och underhållande och lätt och… tidlöst.

Jag mår bra varje gång jag ser den. Oavsett vilket humör jag redan har som det bygger på eller kväver för ett tag. Jag älskar den här filmen.

Petter

7

Jag känner mig snäll när jag sular iväg en sjua.

Egentligen TILTAR det väl mer mot TYP en femma.

Varför vet jag inte.

Hjärndöd, kanske.

Nä.

Äsch.

Skoja.

Jag har ju (verkligen) svårt för sådana här rullar. Kanske tar itu med dem för sent. Såg ju ”Back To The Future” första gången när jag var liksom tjugo bast. Sinnes. På något sätt.

Jag kan ta in det som är bra. Konceptet, hela formulan. Michael J. Fox. Rolig och så. Hela plytet lever ju sitt eget liv.

Men jag KÄNNER ingenting.

Behöver man det, då?

Tjao.

Kanske inte.

Jag tänker mycket när jag ser ”Back To The Future”. Men på ANDRA saker. Krokar. Konnotationer. Associationer. Googlar ”farfarsparadox”. Spelar upp det där klippet när Michael J. Fox anno 2013 (in på Youtube!) lirar gura (”Johnny B. Goode”) och allting är så himla långtifrån scenen i filmen där Fox (ung, spänstig och charmant pueril) river av samma låt.

Tänker ju TYP mer på Parkinson och vad sjukdomen GÖR än filmen i SIG.

”Men vad fan, din krumma spinkröv, varför ger du DÅ EN SJUA!?”, tänker ni.

Ja, men.

Filmen ÄR ju bra! Jag gillar den alerta ploten, alla täta slalomkurvor runt mindfucksen. Den skärpta dialogen, de töjda karaktärerna och patologiske Dr. Emmett Brown.

Men det här är inte min typ av götterulle. Jag har svårt att gå i gång på den till fullo (trots [tack vare?] att varenda liten kotte jag känner fullkomligen älskar den).

Det är ju så klart superrimligt.

Ändå.

Men också ganska tråkigt.

Joakim