Nej men den här var ju ändå KUL!
Pigg remake, i vissa avseenden.
Att förflytta hela Jumanji-idén – ett brädspel som slukar kids – till TV-spel i stället är väl inte ett GENIDRAG. Men inte heller helt obegåvat.
Manusförfattarna har uppenbarligen haft lite skoj med TV-spelskonceptet.
Tre liv som syns som tatueringar på armen.
NPC:s (icke spelbara karaktärer, då) som upprepar samma tre-fyra meningar.
Att våra hjältar kan trycka upp en stor ruta med deras egenskaper i spelet (Styrkor: snabbhet. Svaghet: gift. Och så vidare etcetera).
KUL, tycker jag, som spelälskande iddi.
Det är bra casting också, med Jack Black i spetsen som en 16-årig till synes ytlig tjej som hamnar i en spelkaraktärs kropp som ser ut och låter som – Jack Black. Mången fniss däri.
Men den är ju för lång. Långa stunder där luften går ur det hela.
I slutändan dock: helt OK underhållen.
Habil söndagsrulle!
Äh.
Fy (!) så såsig.
Minns inte ens att vi sett och recenserat originalet (5/10). Fucked brain of Joe.
För det här är (väl) en tillskruvad remake av den första filmen från 1995. No?
Referensbiblioteket har fått en kontemporär PUSH fram (”I should’ve put this on Instagram”). Och i stället för ett dammigt brädspel som ”dimensionsvidgare” sugs de fyra kidsen in i ett supermoddat PlayStation och trillar ner som sina valda spelkaraktörer (a’la hyperaktuella [?] ”Fortnite”) i en skum djungel.
Let the adventure begin, typ.
Och visst.
Ensemblen i ”Jumanji: Welcome to the Jungle” är varsamt ihopmejslad för kul (nåja) dynamik.
Jack Black är skitrolig och bäst (som professorn Shelly Oberon).
Dwayne Johnson stabil och stor (Dr. Smolder Bravestone).
Karen Gillan helt okej (Ruby Roundhouse).
Kevin Hart gapig och ultrasämst (Moose Finbar).
Men jag sitter ändå här med träsmak. Tar inte många minuter innan jag svävar bort och beträder andra mentala rum (”undrar hur det går i den där matchen”).
Det är inte särskilt spännande.
Knappast läskigt.
Och det finns liksom ingen friktion någonstans. Saknas tydlig nerv.
Vad var det nu filmrecensenten (tillika hårdrockaren) Orvar Säfström sa i ”Filmkrönikan” för typ femton år sedan?
Att det är så tråkigt att det rinner (!) sågspån ur öronen?
Jo.
Något sådant, va.
Skip this sucker, OK?
Please avoid.