Äsch.
URUSEL var den ändå inte.
Jag försöker vara professionell, här, i att jag inte låter min avsky för karaktären Pee-Wee påverka mitt omdöme om filmkonsten som produceras.
Och det finns ändå ett par roliga skämt här och där.
Som när Joe Manganiello klampar självsäkert in i handlingen, bankar till en jukebox tre gånger och får till en mashup mellan nån gammal trallvisa (”Oogum-Boogum”, tydligen!) och ”I Love Rock ’n’ Roll”.
Det finns en kreativitet, någonstans. Det är en rätt oförutsägbar handling.
Men det är ju rätt pissigt skrivet, till stor del.
Många element som är rätt misogyna, vissa som dansar på gränsen till rakt av rasistiska och homofoba.
Sen hatar vi alla Pee-Wee, no?
Nej. Se inte.
Joakim, tio år, hade mått bra av det kufiska matinéäventyret ”Pee-Wee’s Big Holiday”.
Alla märkligheter, allt det skenbara. Aliens, galna farkoster, illustra möten, bankrån, yviga (tydliga) känsloutspel och en hel del rättfram slapstick.
Målgrupp: typ tredjeklassare, no?
Lite överspänd och Ronny & Ragge-esque i stunder, John Lees komedi.
Och Joakim, trettio jordsnurr (!), är väl inte lika munter som sitt yngre dito.
Han är ju mest störig, den där övertaggade Mr Bean-dandyn Pee-Wee (Paul Reubens). Ganska så vidrig gamäng – ju. Gapig, jagad och överlastat extrovert. *får huvudvärk*
Plot: äh. Orkar typ inte förklara. Men Pee-Wee drar iväg på någon impulsiv tokstrapats efter ett sekundsnabbt möte med en elektrisk hunk på en bönjuicesylta. ”Epic story of friendship and destiny” heter det.
Behållningen: slicke Joe Manganiello (som spelar sig själv?). Assnygg, charmig, mystisk och typ rätt bra skådis – då – som sveper in och adderar någonting extra här.
Annars: blä.
Spisa någonting annat så här i juletid.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
