Släpp Taget

8

Tårar: strömmande.

Inte för att det är någon kvalitetsmarkör IN AND OF ITSELF.

Eller fan.

ÄR det inte det?

Nu ska jag inte bli alltför Fredrik Wikingsson-anti-känslouttryck-för-sakens-skull.

Om ni är med mig.

Visst, visst. Det finns ju billiga trick att ta till för att peta på tårkanalerna. Barn, utsatta på ett eller annat sätt. Barn som blir glatt överraskade. Barn som ger sina föräldrar en oväntad kärleksbetygelse.

Men de där riktigt flödande tårarna upplever jag kommer när den sortens sentimentalitet också är grundlagd i ett manus som diskuterar vår mänsklighet, vrider och vänder, är i dialog med vår samtid. Både hjärta och hjärna.

”Släpp taget” har båda delarna.

Den säger en del djupgående saker om att vara vuxen och växa tillsammans som föräldrar, om att se sina barn växa upp och vilken roll man ska ta i den processen, om att känna inåt och hitta rätt sätt för att uttrycka behoven man identifierar.

Så det slår ju extra hårt när de där emotionella brännpunkterna plötsligt framträder.

Frågan ÄR om cancern är en onödig faktor i den här berättelsen. Jag funderar på om det är att dra lite i hjärtats strängar några längder för mycket. Hade inte samma berättelse fungerat, varit lika (eller mer) drabbande om det inte bara stannade vid temat ”en familj i kris på grund av att föräldrarna har glidit ifrån varandra känslomässigt”?

Gick Bornebusch ”too American” i sitt berättande där?

Det kan diskuteras.

Samtidigt: en av de sista scenerna, direkt knuten till cancern, är något av det starkaste jag bevittnat i svensk film på många år.

Slutsats: tårar är alltid lika med NÅGOT slags kvalle. I det här fallet: hög sådan.

Petter

8

Svensk diskbänksrealism som KÄNNS?

Jo.

Visst är den bitvis som en EMOTIONELL tving (?), ”Släpp Taget”, om krisande småbarnspäronen Stella (Josephine Bournebusch) och Gustav (Pål Sverre Hagen) som är på väg in i Skilmässans Ravin MEN gör en sista resa ihop _för barnen_ innan länkar ska brytas upp.

Rainy days of kiddos och SÅRBARHETER och GLIPOR och felaktigt viktade ok att bära. Relationer i otakt; kliv som tagits bakåt (och framåt) som sakta löddrat upp det som förut varit så intakt.

Yes, welcome.

”Släpp Taget” rör sig elastiskt och fint mellan svärta och typ, ja, luguber vardagskomik? Små skärvor, glimtar, av det stilla ljus som ÄNDÅ finns där under det tyngsta täcket av mörker.

Men mest gör det litet ont, förstås. Hudnära gestaltningar av det som trasar sönder oss.

Visst är det ALLTFÖR skarpa och glasklara kontraster, de bjärta, emellanåt. Det blir nästan lite parodiskt när temat Den Frånvarande Farsan ska hamras in.

Men fan.

Impad av ”Buschen” – ju. Lead, manus, regi.

Knappt sett en BILDRUTA av/med henne förut. Men här är hon o-e-trolig i rollen som (oftast) sammanbitne kontrollmorsan Stella som gör allt och lite till.

Mmm.

Thank U, Karin, som föreslog denna.

Duktig dramalavett.

Joakim