Time for that Torsdagsrullen OOOOOOOLD MOVIE!!!!
Närå. Men vi har, i all guldskimrandes ljuvliga bäckporlande ärlighet, varit JÄVLIGT fokade på 2000-talet här.
Dags för något nytt! Något gammalt! 1986! Fosterrulle! (Vi är båda sommarbarn från 1987).
“Blue Velvet” alltså. David Lynch. TYP hans femte-sjätte film (Tobbe! Faktakoll här tack!).
Den är så klart TWISTED. Vriden OUT OF PLACE. Ni tyckte “Twin Peaks” var kusligt?
“Blue Velvet” känns i mångt och mycket som den tjärmörka märgen som David Lynchs kultserie svettades ut ur, innan den trimmades och gjordes lagom nog för TV. De tu delar exempelvis många skådespelare.
Men “Blue Velvet”.
Öj. Det är något annat, det här.
“Baby wants to fuck!!”.
Ingen kan anklaga Lynch för att vara fantasilös.
Han är oerhört skicklig på att skapa en tät stämning, att få det absurda att verka obehagligt reellt. Scener som får en att dra i kragen och svettas.
Men samtidigt: dialogen. Vad händer där? Har Lynch aldrig pratat med fölk? Ibland är det svårt att se om det är Kyle MacLachlan och Laura Dern som spelar stelt eller bara märkligt manus, men replikerna är så fruktansvärt gråa och enahanda. Dialogen lever inte, ingen andning alls. Yes hello, engelskaboken från åttan.
Men så kommer Dennis Hopper! Och sätter eld på hela filmen! Hans Frank är en obegripligt mörk karaktär, spelad med en närmast påfrestande intensitet (drar i kragen igen hära!). Men samtidigt: en humoristisk citatmaskin. Det är ett par hundra variationer på “fuck” hit och dit. Han höjer sitt glas: “Here’s to your fuck!”. Hashtag frågetecken frågetecken frågetecken. Men man är ju så FUCKING svag för det ordet, inte sant?
“Blue Velvet” är skrämmande. Har några oförglömliga scener i sig. Men den engagerar inte. Det enda som blir kvar är hjärnspöken.
Minns Blomkvist? Lindgrens lillgamle knattedetektiv som stekte Lillköping runt och knäckte stadens alla gåtor. Eva-Lottas arsenikchoklad. Einars fingeravtryck. And so on.
I knasvirtuosen Lynchs förunderliga värld hittar vi North Carolines egen blomkvistare. Jeffrey (Kyle MacLachlan), denne emotionellt förstoppade synthare som tassar Lumberton runt och får Stora Vittringen när han hittar ett söndermöglat människoöra på en random åker.
Engaging tunnelseende.
I NEED TO SOLVE THIS CRIME, MAN!!!!!!
Jeffrey blir tjenis med utredaren, börjar ”dejta” hans dotter (som redan är ihop med tuffe Mike) och hamnar i ett makabert virrvarr av sex, hot och våld.
Lynch vädrar ett jävla KLUSTERFUCK till krimdrama där varenda karaktär skaver och replikskiftena knappt tar luft.
Men det finns någonting där. Lynch besitter ett fint handlag när han väl vill snickra klibbig nerv. Som i garderobsscenen, när subversive skithögen Frank (Dennis Hopper) har sugit i sig gas/vätska/ozon och våldtar Dorothy (Isabella Rossellini) i det som är filmens starkaste, mest elektriska, stund.
FAN vad jag gillar Rossellini!
Här som den bedagade coversångerskan som vaggar in de vissna bygdealkisarna med bluer than velvet och softer than satin. Kväll efter kväll.
I en gestaltning som osar av själslig förkolning HÄPNAS jag över hur jädra bra hon verkligen gör det.
Sure.
Hopper är ju fantastisk som praktarslet Frank.
Fuck this and fuck that and put some more gasoline on that fucker that fucked me.
Men det är Rosselini som BÄR skiten i en snårig rulle där lynnet och den säkra tonträffen till syvende och sist förlåter (till stora delar) ruckeldialogen.
Tätt, Lynch!
TÄTT!!!