The Drop

6

Förväntningarna här, ändå.

James Gandolfini är död och vi vänder blickarna mot Sista Rollen.

Som vanligt är det ett ytterst manligt sammanhang.

Gandolfini står och suckar, är uppgiven, suckar igen, skiter i hur han klär sig. Mästrar de han känner att han har makt att mästra. Tittar på dem med mörk, nej trött, blick. Ingen tid för att ta in någon annans bekymmer.

Det är lite olyckligt. Att det här blev slutet för honom.

Han spelar bra, förstås. Habilt +.

Men det fanns något helt annat i den näst (?) sista rollen, som kärlekskrank pappa i ”Enough Said”. En sårbarhet och nerv som mest glimtar till i den här.

Men ”The Drop” håller mig vaken.

Jag sitter på ett tåg med grus i ögonen, sträcker otåligt på kroppen. Tänker att jag borde stänga av filmen och försöka sova.

Men det händer aldrig.

Filmen är precis lagom väl utförd: lagom spännande, lagom spelad, lagom klippt.

Kanske aningen för lång.

Tom Hardy är nog största behållningen. Den tafatta charmen han lufsar runt med, här. Den där luddiga New Yorkiga rösten. Sjumilakliv från Bane-rollen i ”The Dark Knight Rises”. Det är en njutning att se på, när en väl sätter sig in i karaktären.

Men i övrigt: habilt!

Petter

7

Första tanken: sorg över Gandolfini.

Stor (no pun!) skådis ju.

Second thought: den här är tät.

I “The Drop” hamras vi som en solkig spik in i en gråmulet svidande Brooklyn-deppma med persiennerna nerdragna.

Bartendern Bob (Tom Hardy) knegar åt sin, på alla sätt, avdankade kusse (ex-hårding) Marv (James Gandolfini).

Bardisken, och hela verksamheten, agerar mer eller mindre rundkona för ett virrvarr av skumraskaffärer, hyschhyschande och oklara intentioner och föresatser.

Det är bulvaner och korruption. Tredagarsstubb och avgasregn. Sedlar som räknas mellan tummen och pekfingret.

Och när en tjetjensk gangster (!) får för sig att låta baren bli målbur för en dubiös pengadisposition under Super Bowl (ping @omagnus4) ställs det mesta på sin spets. Frågan: vem har lurat vem?

Roskam (regi) står för ett vältajmat snideri i sin blockbusterdebut.

“The Drop” bär på en beskedlig nerv. Tung thrillermatta. Och framför allt: strongt att behålla stringensen i alla kringelkrokar.

Tom Hardy?

Well.

Stark.

Han överraskar här, som den ledsne/likgiltige drinkblandaren Bob, och står verkligen ut. Så inne i det. Känner ju (allt!) med honom.

Men det blir som obalans i det där, stundtals, när många av storyns karaktärer förblir tunna ark mer än gedigna personer.

Som med Nadia (Noomi). Det finns en outnyttjad råvara där, som penslas bort i enkla, svepande drag. Ett komplement mer än en ingrediens.

But overall: good movie.

Och du, Gandolfini.

Jag saknar dig!

Joakim