Inherent Vice

3

Okej, så här:

Jag uppskattar verkligen Paul Thomas Anderson.

Sättet han, inte helt olikt Rockstar Games, gestaltar en berättelse genom miljön.

Scenografin.

Ljussättningen.

Ljudet.

Fotot, herregud.

Det är så påtagligt. Samtidigt flyktigt, tjockt och verkligt som atmosfären.

Jag känner ju dammet torrt på tungan när jag ser ”There Will Be Blood”.

Fuktiga deofria armhålor under ”Boogie Nights”.

Alla rena polerade möbler och väggar i ”The Master” som KROCKAR med protagonistens/ens eget stirriga inre.

Och så vidare.

Och i ”Inherent Vice” sitter miljön som en smäck. Det ÄR Los Angeles i 70-talets början (det vi lärt oss att det är genom åratal av populärkultur snarare än att ha – förlåt mig – VARIT DÄR). Grynigt, lummigt och varmt.

Neil Young-låtar som spänner över prärier spelas vid helt rätt tillfällen.

Men vad fan, PTA.

Handlingen?

Vad HÄNDER här?

Jag lägger undan mobilen, jag lovar.

Tittar på TV:n och liksom mindfulnessfokar på exakt allt som kommuniceras ur den.

Men nej.

Jag finner ingen rörelse i min kropp, ingen förståelse för var mitt engagemang ska väckas.

Dialoger som mumlas fram, scener som klipps så nyckfullt att jag känner mig DESORIENTERAD.

Nä ni.

Det här är det såsigaste jag sett på ÅR.

Petter

4

Jag brukar sällan knäppa av en rulle innan eftertexterna.

Men det har hänt.

”There Will Be Blood”.

Och ”The Master”.

För att nämna några.

Gemensam nämnare där: Paul Thomas Anderson.

Fan, hörreni.

Jag har SVÅRT för karln. Redan femton minuter in i ”Inherent Vice” är tankarna där igen: jag klarar inte av det här. Klarar. Inte. Av. And me no really know why.

Superstenade privatdetektiven Doc Sportello (!) är ju en trevlig bekantskap. Bra spelad av Phoenix. Virrvarret han hamnar i, när ex-flickvännen försvinner spårlöst, är på papper en intressant intrig med bett.

Och visst är det groovy. Allt med kanyler, strippklubbar och psykadelica som skrikig ram. Smuts och bakfylla och kronisk paranoia.

Men kaoset letar sig in i produkten och hantverket. Det är spretigt, yvigt och pladdrigt. Två och en halv timme av dramaturgisk gegga utan krokar.

Anderson jobbar med en växelspak som inte lirar med min.

Och det är väl därför det mesta skaver.

Joakim