Det här är min favorit bland ursprungsberättelserna i MCU.
Eller ja. Hold up Pete, you flaky fuck.
Iron Man innehar väl egentligen den titeln. Men den är liksom mer än bara en av ursprungsberättelserna. Den är ursprunget till ALLT. Filmen som SATTE TONEN.
Men denna: charmig som fan.
”Cap” har ju ofta fått skit för att vara ”Marvels Superman”, i negativ bemärkelse. En perfekt hjälte som inte har några som helst negativa sidor, en blåögd idealist som snabbt blir tråkigare än att se färg torka.
Men det finns författare som lyckats ta tag i Captain America (och Superman med för den delen) och gjort karaktären till en av de starkaste i sitt universum.
Serieförfattaren Ed Brubaker är en hjälte. Det var han som kom på hela ”Man Out of Time”-berättelsen, om hur Captain America blev till mitt i andra världskriget, slogs för sitt land och frystes ner i processen. Sov i 70 år och vaknade upp i 2000-talet.
Det gjorde plötsligt Captain America till en relaterbar karaktär. Mannen som hade gett allt och förlorat allt för sitt land. Vad gör det med hans nationalism, med hans ideologi? Hur påverkar det hans förmåga att skapa relationer i den här nya samtiden, när nästan alla hans meningsfulla relationer har försvunnit?
Brubakers Captain America-serier från 2005 till 2013 (!) är obligatorisk läsning om man är intresserad av Marvel-universumet. *Nörd-Peppe tipsar*
Men ”Captain America: The First Avenger” slutar precis där Ed Brubakers serier börjar.
Så den bragd manusförfattarna Cristopher Markus och Stephen McFeely har lyckats med här är minst sagt imponerande. De har fångat samma idealistiska, allvarliga och lagom humoristiska ton som i Brubakers serier, men skapat ett originellt narrativ.
De lyckas verkligen fånga karaktären Steve Rogers, och sedermera Captain America.
Modig, idealistisk, ärlig och godtrogen på gränsen till naiv. Charmig som fan, på ett annat sätt än Tony Stark med sina bad boy-kvaliteter.
Sen kryddas rullen med flera välrundade (?) karaktärer (Erskine!) och ljuvlig casting.
Och vi har en riktigt bra hjälterulle.
Igen.
Good 4 U, Kevin Feige.
Kill some nazis.
Det ÄR ju något med den formuleringen, den ansatsen. Blir TYP nipprig å så.
I ”Captain America: The First Avenger” (vi kör ”CA:TFA” framöver, ja?) är det också i den premissen som den sovande sluggern Steve Rogers sprattlar till. Ni vet, den nertäljde och astmasjuke krigsromantikern från Brooklyn som efter en REDIG tumlartur i pappa Starks analoga steroidkapsel blir ikoniske stridspitten Captain America. Frontfiguren i Amerikatts kamp mot nazisterna.
Han är en jäkel med näverna, vår kapten.
Och visst är det generöst med underhållning i Joe Johnstons läckra WW2-matiné.
Fina rallarsvingar, sexigt kulsprutesmatter och rätt typ storslagna och vältajmade stridsscener som ökar i omfång ju längre in i Hitler-land Cap (!) och hans soldathomies kommer med naglarna.
Chris Evans är – ju – kongenial i rollen som den sköldbeväpnade (och ödmjuke) jättekaptenen.
Och casten i stort får ju en att hicka till litet.
Finfina surprises på löpande band ju!
Tommy Lee Jones, Peggy Carter, Stanley Tucci och Toby Jones. För att nämna några.
Antagonisten, då?
Jodå.
Red Skull (Hugo Weaving). Ockult dundernazist som förlorar snoken och blir tuggteasande Ferraribilsröd (godiset – då) i plytet efter en inte lika lyckad tumlarmetamorfos (eller var det spruta?) som för ovan nämnde Rogers.
Så.
”CA:TFA”.
Trivsam, lättsmält och FRISK, ja?
Med goder casting och cool fighting, yes?
Visst.
Det mesta är väl rätt konventionellt och lite så där slentrian. Man blir inte så INVESTERAD i saker som händer och relationer som blir till.
Men äh.
Finstämd entertainment ju.
Thank you, Cap.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
