Det står utom allt rimligt tvivel att Kevin Smith värdesätter idiosynkrasier i sitt författarskap, uttryckta genom ett överblommat språk vilket i sig för med sig en närmast sisyfosisk utmaning för betraktaren att ta in vad poängen med berättelsen ens är.
Jobbig första mening att läsa, no?
Well.
Så är typ 70% av den här filmen.
Och egentligen alla Kevin Smiths filmer?
Jag ser alltså just nu alla Smith-filmer från starten med ”Clerks” eftersom mitt älskade nördgäng Kinda Funny recenserar dem alla – och tänkte inkludera Lovely Bro Joe på just denna rulle.
Och ja: inte så bra, va?
Det är liksom trubbigt, tidigt.
Smith skriver som om han *fått luft* av någon kreativt skrivande-kurs i gymnasiet och just upptäckt ordboken. Var typ femte replik är liksom … överdekorerad. Man ser inte innehållet i dialogen för alla ord.
Det gör att det mest blir utmattande och tråkigt att se Smiths filmer.
Men ”Chasing Amy” försöker åtminstone säga en del intressanta saker om sexualitetens fluiditet, mäns possessiva tendenser och hur mycket det förflutna egentligen definierar en människas väsen i nuet.
Det finns något här.
Synd bara att Smith överskriver nästan allt och att typ samtliga skådespelare för det mesta – ja – också överspelar.
Kommer aldrig se om, nej.
Hej!
Kevin Smith: F U!!!!
Närå.
Men jag är TIRED AF – då – och känner mig offensiv. Om ni vill ha BRA recce, läs bro Petes här bredvid/ovanför.
Men:
Den här saten – ”Chasing Amy” – var så galet _jobbig_ att konsumera.
Har aldrig diggat Smith.
Allting har känts kärvt – ju.
Och semi-romantiska semi-komedin ”CA”, där rosade serietecknaren Holden (Ben Affleck) faller pladask för lesbiska ritblockskollegan Alyssa (Joey Lauren Adams), dryper av komplex, positionerande och ett plågsamt forcerande där varje replik MÅSTE vara skruvad/smart och allting SKA levereras med punch och någon sorts wittiness (?).
Resultat: överlastat, ”CPU-tungt” svammel utan själ och känsla där jag (på riktigt) kollar hur långt det är kvar var femte minut.
Nej.
Pallar EJ skriva mer.
Se inte!!!!