Dazed and Confused

8

Åh, vilken finstämd liten sommarnovell det här var.

Jag minns att jag såg den i Sundell/Lundvall-residenset, en grå lägga nära Stora kyrkan i Östersund med PÅTAGLIG ungkarlsaura. Eller ja. “Bröder från mindre ort som bor ihop i egen lägenhet i sta’n under gymnasiet”-aura, framförallt.

Vi satt ett stort gäng, i den stora beiga ludna soffan, några på golvet, några vid bordet vid sidan av, det VAR nog försommar, några drack sakta av, säg, en ljummen Xide (de heter inte Xider!).

Jag minns inte så mycket av filmen, annat än en vag känsla av Amerika. Sex. Alkohol. Löftet om frihet som bara skulle expandera nu, helt utan korrelationen med ökat ansvar.

Men det var nog inte riktigt rätt tillfälle att se den. Det var nog bara Krinchen som satt kvar och tittade dedikerat till (och MED?) eftertexterna.

Filmen gör sig nog bättre ur ett nostalgiskt filter, så här 11 år (!) senare.

Framförallt fastnar jag för skildringarna av de yngsta, 14-15-16-åringarna. Mitch (Wiley Wiggins) med sitt långa hår bakom öronen, dåliga hållning och lätta känslighet. Han är vacker.

Richard Linklater är så jävla duktig på att fånga ungdomen, både i manus och regi. JU.

OK, “fratkillarna” skaver lite. Ben Affleck och dem. De blir lite väl karikatyrartade.

Men i vissa stunder känns liksom luften i mitt rum lite, lite varmare. Fylls av drömmar om sommaren och så.

Petter

6

Richard Linklater.

Vilken skildrare, va, av hur livet ömskar skinn och huden hårdnar.

”Boyhood” är ju världens bästa film. Hands down. Jag kan när som helst under dygnet, om jag råker tänka på Ethan Hawke eller mamis tårar vid köksbordet eller bara refrängen av ”Hero”, börja att gråta.

”Dazed and Confused” är förvisso även det ett coming-of-age-drama, men om ”Boyhood” är långpannan är ”Dazzy” mikron. En sista kväll, natt och morgon med gänget efter skolavslutningen.

Och det är ju ljuvligt emellanåt. Starka segment.

Hångel på filtjävel medan solen retsamt halar sig upp bakom horisonten. Tafatta kyssar framför husdörrar. Den spännande känslan av att befinna sig i rus.

Nej nej nej.

*skakar på huvudet och tänker på gymnasiet igen*

Linklater är king på det där.

Men ”Dazed and Confused” greppar inte tag om mig på samma sätt som ”Boyhood” eller ”Before Sunrise” (Linklaters avklädda tågluffsromans!).

Det är upp och ner.

Fantastiskt persongalleri. Chillade stonern Slater (Rory Cochrane) med fladderpants. Lynnige pennalismjocken O’Bannion (Ben Affleck). Guldnörden Tony (Anthony Rapp) som lider av både hyperkorrektion och skevt presidentkomplex. En buffé i stil med ”Freaks and Geeks”, typ, fast bättre.

Men ibland är det lite för tråkigt och röttet.

Kådsmak, ni vet.

Joakim