Dawn of the Planet of the Apes

8

Det är något visst med Andy Serkis, alltså.

Hur han har förvandlat performance capture-skådespeleri till ren konst.

Hans arbete har varit så intressant att följa ända sedan det magnifika genombrottet som Gollum i ”Sagan om de två tornen”.

Hur han gav King Kong ett märkvärdigt uttryck av liv, av oförutsägbarhet.

Hur han har bidragit till något av det bästa berättandet någonsin i ett spel, i ”Enslaved”.

Och 2011 kom så hans kanske främsta triumf hittills.

Apan Caesar.

Sättet han bebodde sin karaktär, införlivade hans kropp med sin egen, gav honom en unik röst.

Astounding.

Co-star Franco skrev rentav en debattartikel för att ge Serkis en Oscar för arbetet.

I uppföljaren tas allt ännu längre.

Det är rent berörande hur väl WETA Digital, Serkis & co. har levandegjort aporna. Allt grundläggande researcharbete som måste ha krävts, hur apornas språk skildras. Detaljerna. Som i scenen då Caesar är skadad och svag – han orkar inte kommunicera i tecken (som han föredrar), så just där talar han mer än vanligt.

Det är en film av mycket tystnad, till en början. Tät sådan. Det är några av årets mest eggande filmscener.

Till bubblan spricker och bokstavligt talat explosiv, skränig action tar vid. Där vacklar filmen en aning. En skiter ju i människorna, i stort sett. Vill spola förbi alla scener med dem. Sitter här och hoppas på att nästa film blir ett subtilt kammarspel med enbart primater.

Men den hittar sitt köl igen, tack vare den påfallande djupa emotionella botten den hämtar sin kraft ur. Den känns i mitt bröst.

Petter

7

Hörreni.

Fan vad jag älskade apor när jag var liten.

Det var TYP det enda jag brydde mig om. Från dagis upp till lågstadiet.

Letade upp bilder, läste böcker, ritade egna serier (”Jocke och Jättegorillan på äventyr”) och hade en mjukisdjursapa (Gorillus!) vars särdrag bestod av en märklig ”tygpuppa” mellan benen (en ficka där det gick att stoppa upp saker [!]).

Ah.

Sweet times of childhood and darkness.

När jag ser ”Dawn of the Planet of the Apes” (pust!!!!!) tänker jag en hel del på det där. Hur fascinerad och fängslad jag var. Hur uppsluten en kan bli. Hur otroliga apor är.

Men jag funderar även på genreval och ramverk.

För jag ser inte ”DotPotA” (skitkul – och korrekt – förkortning?) som action. Eller. Revidering in medias res: jag SKULLE VILJA se ”DotPotA” (still funny?) som mer än action.

Det är i de stillsamma scenerna som håret reser sig som mest. När Caesar (briljant röst- och CGI-playad av myskufen Serkis) bara andas och minns. När de subtila teckenrörelserna aporna emellan förmedlar så mycket mer än kulsprutekulor som viner tätt över pälsen.

Med det sagt: ”DotPotA” är en BRA film. Välspelad och smord och visuellt nerdränkt av ljuvliga animeringar, storslagna vidder och söndervittrade stadskärnor. It is surely a beauty to watch.

Men att ta ett kliv ner, vika undan för pangelipang och vådliga luftfärder och våga ge plats åt flegmatiken (?).

Ja.

Tänk dig om ”DotPotA” mötte tonträffen i typ ”All is Lost”.

Tyst och elegant och talande.

Så vackert det skulle bli.

Joakim