War for the Planet of the Apes

8

Så är vi här.

Slutet på något av Hollywoods mest originella action på flera år. Dessa filmer står som argument FÖR det så bespottade greppet att reboota äldre (eller knappt svalnade i fallet Spider-Man) varumärken.

Det Amanda Silver, Rick Jaffa, Mark Bomback och Matt Reeves har skapat i denna trilogi är en imponerande tålmodig, lågmäld och glödande emotionell berättelse. En omtolkning som springer cirklar runt originalfilmerna, hur nyskapande de än var på sin tid.

Ta bara teckenspråket.

Att merparten av filmernas dialoger uttrycks genom teckenspråk ger berättelsen en särskild nerv, jag vill inte titta bort för en sekund.

Varje ord spelar roll, varje gest, varje rörelse.

Och hur WETA Digital har lyckats förvandla Andy Serkis och medspelarnas storslagna skådespeleri i mocapdräkter till de levande karaktärer vi ser i slutresultatet är inget annat än en triumf.

Det här är ett filmskapande jag respekterar väldigt mycket.

”War for the Planet of the Apes” är förbluffande osentimental. Karaktärer dör varannan minut, känns det som. Och ibland ser hela horisonten becksvart ut.

Men det slutar fint, i en lika mäktig som vacker analogi för människans självdestruktivitet. Och en uppmaning: stanna upp och se omkring dig, se till din andre och försök möta hen.

Äsch. Sentimental? Me? Ja, ja. Jag blir sån av de här ljuvliga jävla myskrullen till geniprimater.

Petter

8

Det tätnar i apland.

Vi har ju följt schimpansen Caesar (Andy Serkis) ett tag nu. Från uppväxten i San Francisco, där stackarn pumpades full med Alzheimer-medicin och sedermera utvecklade alert hjärna och talförmåga, till alla blodiga uppgörelser i de snåriga skogarna (Muir Woods) där lojaliteter ställdes på de mest finvässade av spetsar.

I ”War for the Planet of the Apes” (som fortsättningsvis hänvisas till genom den korrekta – och helfnittriga – akronymen ”WftPotA”) närmar vi oss slutstation.

Kriget mellan apa och människa trappas upp, det finns ju en reel hotbild mot Caesar och hans sköna entourage, och allting kryper sig tätare mot den slutliga, oundvikliga vidräkningen när en utbrytaröverste (Woody Harrelson) med rakat huvud och kufiskt manér lyckas infiltrera apbyn och skörda offer. Det börjar osa vendetta – då.

Det finns ett så fint karaktärsgalleri i vintriga ”WftPotA”.

Ledaren Caesar som får se sig själv och sina ideal slitas fullkomligen itu av svart hämndlystnad.

Den eftertänksamme orangutangen Maurice med sin suggestiva rövnäsa och fingerspitzengefühl för Kloka Ord.

Nya bekantskapen Bad Ape, filmens comic relief, som i dunväst och kal aphjässa mest struttar rundor och lossar av lite dråpligheter för att hissa smilband.

Och vackra Luca – så klart – den robuste silverryggen med integritet och självkänsla som allra helst sitter alldeles själv en bit bort från alla andra.

Jag gillar verkligen ”WftPotA”.

Den är rak och grandios och TYDLIG i sin dramaturgi. Där pustar av västern, krigsepos och äventyr flätas samman till en rejäl dust med tryck i.

Starka relationer och rakryggad action.

Ett beskedligt trilogislut.

Watch it, mates.

Joakim