Jurassic World

6

Hello beautiful people.

I have watched a new take on an old franchise over here.

At the motherfucking cinema.

It was pretty ALRIGHT!!!

Hehe. Engelska här. Vad fan pågår?

I do not now, friends.

But I do like Mumford & Sons *nynnar på någon sång om TYP “Jenny”*.

Närå. Tycker inte så mycket om dem.

Jag skulle rentav säga att jag tycker mer om “Jurassic World” än om Mumford & Sons (HELA katalogen!).

Sättet som Colin Trevorrow (DET lite rovdjuriga namnet!) & co. har förnyat det slumrande varumärket är banne mig rätt kreativt. Genom att konstant “korsreferera” (fun fact, sises and broses: jag vet inte RIKTIGT vad ordet betyder) till framförallt den första filmen från 1993 blir det en go kittling i krubban (kan vi kalla magen det?).

Men! Det viktiga där: referenserna sker konstant INNANFÖR den fjärde väggen, bakas in i handlingen som de där STÖRTSKÖNA “chokladstavarna” (fuck me if I’m wrong, SAOL) som läggs mitt i pain au chocolats innan det hela bakas ihop till en fluffig underbarelse. Alltså: en noggrant kalibrerad respekt och förvaltning av den ursprungliga berättelsen. Det är en ett rätt skickligt arbete som sker här, som håller den fiktiva Jurassic-världen intakt.

Den är rolig också! Stort plus för Jake “Nick i New Girl” Johnsons nördhjälte i kontrollrummet. Kul att se Johnson pröva något ANINGEN annorlunda gentemot de roller han typecastats i de senaste åren.

Vad som däremot är finesslöst och inte särskilt roligt är hur oerhört könsstereotypt framställda de två huvudkaraktärerna är, spelade av Bryce Dallas Howard respektive Chris Pratt.

Howards Claire är ett ängsligt kontrollfreak, renons på riktiga känslor, en duktig flicka fast i arbetsnarkomanin. Det är en kvinnotrop vi sett tusen gånger förut. Så kommer Chris Pratts pumpade man Owen, han som är i kontakt med naturen, som inte ens behöver duscha för att vara attraktiv (han SKA ha lite smuts i ansiktet), som ska lära Claire att hitta tillbaka till sin inre varma kärna igen. Det finns en tröttsam scen då hon – IDIOTTJEJEN! – skriker rakt ut i djungeln, varpå Owen hyschar ned henne och mer eller mindre förbjuder henne att prata eller agera om inte han har gett henne grönt ljus innan. Han har kommando.

Ja, tröttsamt.

Men på det stora hela: FUN FILM, Amblin Entertainment!

Sex Mumford-söner av tio!

Petter

6

Velociraptor.

Det var min FAVVODINO back in the days.

Fick ju tunnelseende där i lågstadiet. Gick runt i superbalsamerad pottfrilla och LUFTIGA Ellos-chinos och jagade dinosarieböcker i det SAGGIGA lantisbiblioteket.

Fängslad, jag var.

Av förhistoria och det.

Och minns ju när “Jurassic Park” kom. Men framför allt “The Lost World”. När en rätt RIPPAD (allting är relativt, friends and lovers!) Peter Stormare blev mikropinchad (?) till döds av små, ettriga flocködlisar. Jeff Goldblum? Well. Magic. *also thinking about “The Fly” now*

I “Jurassic World” är vi Isla Nublar åter. Visionären John Hammond är TYVÄRR superdöd, men hans livsverk – en park med “DNA-födda” (?) dinosaurier- har realiserats.

Men när en nykläckt hybriddino (byggd på en beskedlig grogg bestående av T-Rex, groda, bläckfisk [!]) börjar att löpa amok är vi där vi brukar hamna: in da chaos.

Och jag vet inte, jag.

Om den här var något vidare.

Om det var något nytt.

Fan.

Hade ju förhoppningar.

Problemen: jobbig och dum dialog, lätta karaktärsmålningar, trötsamma stereotyper och rätt förväntad schablonaction.

Jag känner: “jaha”. Men: det är ju OCKSÅ ett trivsamt tillstånd. Att sittligga i biostolen med popcornsmegma över hela ansiktet och småfnissa ibland, bli smårädd då och då, att minihäpnas över välhamrad CGI.

Så jag är ändå generös här.

Det är ju sommar och så.

Se den med ett järn i kroppen.

Eller två.

Joakim