”Sing” lurar en, lite.
En siren sminkad i sockriga Dreamworks-färger som lockar en mot de vassa klipporna.
Nä, okej, inte riktigt så dramatiskt.
Men den är lätt att charmas av under tiden vi ser den.
Vi skrattar, utbyter varma blickar och upprepar roliga repliker.
Aaaaaawwwar åt berörande humana scener mellan två antropomorfiska *insert random djur*.
Men i retrospekt är ”Sing” rätt tunn.
Som ett tält spunnet av sockervadd, uppstagat på välljudande Idol-covers.
Och visst, det räcker bra i stunden.
Good enough filmmaking (shoutout Bowlby).
Flyktigt och gött.
Temporär MUMMA!
Well.
Utmattad här.
Long week, mates.
Känns som att det enda som förflyttas och flyter inne i mitt huvud är duktigt tjock sirap. Det är vad det är. Inte otråkigt.
Därav: kort recce.
Men ja.
”Sing”.
Med Matthew McConaughey som teaterdirektör Buster Moons, en comebackkåt tvättbjörn som vill tillbaka i rampljuset efter att ha sett sin showbizkarriär hamna på dekis.
Buster drar ihop en talangshow, lockar sjukt sympatiska djur till sitt event och försöker att kränga nog med biljetter för att förkunna sin återkomst till de stora salongerna.
Vi möter smörsångarapan Johnny, skelögda geckoödlan Miss Crawly, det PIGGA Stefan & Krister-svinet Gunter och introverta genielefanten Meena. Bara för att nämna några.
Det är animerat – då.
Ljuvlig grafik (?) och MUNTRA färger. Känns ju TYP som att jag upplever knivskarp 8K snarare än habilmjuk 720p (AxxO?) här på min 65:a.
Men – njae.
Jag är inte superglad i ”Sing”.
Ibland sprätter det till, inte minst när det vankas sångnummer med fartränder i brallorna. Då är det RAPPT och MEDRYCKANDE och CHARMIGT.
Annars: mest bara OK.
Petter?
Ida?
Jag feltolkar namnet på filmen och förväntar mig ruggade fångar från Sing Sing. Till min förtjusning presenteras istället en kavalkad av musikaliskt begåvade djur.
Karaktärerna är bedårande! ❤ Jag vill oerhört gärna ha en tysk griskompis i glitterspandex. Woody Allen-koalapappan får mig att vilja ringa hem.
Musiken är bra och rösterna starka. Jag får gåshud på smalbenen. Det är mycket feels, aaaaw, ååååh, hahahah! och ja, ibland ett vått öga.
Men ändå, hade det inte varit bättre med en mer bantad handling? Konflikterna i filmen är för många, spretiga och platta. Ett trökigt publikfrieri för att alla mellan 3 – 99 år ska hitta något att relatera till under det gemensamma biobesöket.
Filmens höjdpunkt: Gorillapojkens I’m still standing *repeat one*
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
