2 Days in Paris

8

”Here it is. One more, one less. Another wasted love story. I really loved this one.”

Jag börjar där, i slutet.

För det är ju då ”2 Days in Paris” verkligen slår en i magen.

Då den får en att Reflektera Över Livet.

På riktigt.

Innan dess har det varit humor. Avmätt, hysterisk, smart, plump, nyskapande sådan.

Som när Adam Goldberg försöker STIRRA bort en närgången man på metron.

Ge oss honom i fler komedier! NOW!

Han har en speciell, kliande, ryckig närvaro. Ett särskilt naturligt sätt att leverera de roligaste replikerna. Och så de där stirriga ögonen, alltid aktiva och sökande. Det hade inte varit samma film utan honom.

Men mycket är förstås Julie Delpys förtjänst.

Hennes manus, regi och skådespeleri är liksom felfritt.

Hon är som en modernare Woody Allen, minus all skit.

Det är så kvickt, så friflödande, så konstant stimulerande att jag knappt funderar på att plocka upp mobilen (och då har jag nyss börjat spela ”Threes”, mind you).

Jag sugs in i Delpys Paris, känner samma irritation och glädje som dem, skrattar ibland åt deras dråplighet.

Men så landar vi där igen. De där sista tre-fyra minuterna, bara. De innehåller så mycket, fångar något som gör att det sakta drar ihop sig i min mage.

Något ställs på sin spets. Det gör ont men är viktigt och vackert att se.

Petter

7

Julie Delpy, alltså.

Jag satt på ett flyg till Edinburgh i höstas och såg ”Before Sunrise” (och nu tänker jag PLÖTSLIGT både på Ethan Hawke [se ”Boyhood”!!!!!!] och Richard Linklater [SE DEN DÅ!!!!!!]) i något charmigt dassformat (typ .OGG).

Redan där: skitbra.

Och mycket går igen i ”2 Days in Paris” (Delpy står för manus, regi och huvudroll). Det finns en sådan, ja, närvaro i allt.

This is what we have: Marion (Delpy) tar med sin snajdige boyfriend Jack (Adam Goldberg) till Paris för att träffa föräldrarna. HAPPY TIMES WITH G&T AND STUFF?

Nädå.

Det blir en rätt så sörjig soppa av gamla ex, märklig matlagning och stapelvis med udda faux paus och kulturkrockar.

Det finns mycket att säga om det här.

Hur rolig Goldberg är. Det otroliga i att Delpy även skrivit musiken i filmen. Att hennes föräldrar spelas av hennes riktiga mama unt papa.

Men framför allt är det Delpys lediga grepp som lyfter ”2 Days in Paris”. Det pigga anslaget. Att något så stramt dialogbundet faktiskt fungerar in i mål. Och hur sömlöst humör kan växla.

För det som börjar med mungipa upp blir bekymmersrynka (på bra sätt!) när lätt komedi stegrar upp i hårt drama och naggade insikter.

En rätt så fin akt.

Inga överraskningar.

Men ändå fin.

Joakim