Deadpool

7

Ryan Rodney (!) Reynolds.

Vad ska man TYCKA, egentligen?

Mitt första möte med den tvålfagre kanadicken var i gymnasieklassikern ”Harold & Kumar Go to White Castle”, där han förvisso var skitrolig i sitt lilla gästspel (”Soft chocolate lips …”).

Men efter det hade jag NÅGOT emot honom, oklart vad. Kanske något i stil med Fredrik Wikingssons antipati mot Englands herrlandslag i fotboll. I can’t explain it!!!

Ergo: visst fanns ett motstånd när jag skulle se ”Deadpool” för första gången.

Men det faktum att han var dold bakom den rödsvarta masken under merparten av filmen möjliggjorde en tillvänjning.

Hans humor kommer fram utan några ytliga – och ärligt talat orättvisa – faktorer.

Och det ÄR ju fan ”fnissa högt”-nivå typ konstant. Skickar ett ”Hahaha”-meddelande till Jocke varannan minut?

Men ”Deadpool” har också hjärta. Berättelsen om Wade Wilson och hans osannolika väg till Den Stora Kärleken åstadkommer en tonträff som vibrerar i mig. Jag är MED i Deadpools hela motivation, filmen igenom. Det bär berättelsen, till största delen.

Men vad ÄR det för okarismatisk skurk egentligen?

FUCK FRANCIS!

Han sänker tyvärr helheten.

På det stora hela dock: en uppfriskande energiinjektion i superhjältegenren – än i dag.

Petter

7

Dags att tapetsera MCU i gore, ”fuck” och meta.

”Deadpool”.

Me likey this.

I ett fyrkantigt filmuniversum med REJÄL väjningsplikt och anti-kreativa typ ”13PG-åtstramningar” där mycket blir storvulet, statiskt och – då och då – tandlöst (!) finns det tvivelsutan en CHARM i att släppa lös en sådan här aktiverad och (i sammanhanget) megaloco brustablett.

Det blir oförutsägbart, mysvolatilt och dynamiskt när Deadpool (Ryan Reynolds) ger sig ut med sitt välsmorda munläder på barnförbjuden vendetta där vi får knapra blod, benpipor och svordomar.

Underhållande: yes.

Fun: jodå.

Vi föses (?) mellan Den Fjärde Fucking Väggen mer eller mindre i varenda scen där Reynolds (på ett roligt sätt – ju!) som gjuten expositionsciceron löpande håller oss ajour om DITT å DATT.

Och det är väl DÄR behållningen ligger mer än i storyn om cancersjuke Wade som efter en megakörig hormonbehandling (?) blir odödlig, ärrad och hämndlysten.

Bryr mig TYP inte.

Men på tårna, där befinner sig mina fötter, inför varenda potentiellt dräpande och sinnesslö interaktion där något HELFESTLIGT och UDDA sägs.

”You look like Freddy Krueger face-fucked a topographical map of Utah”.

För att ta ett exempel.

Yup, japp å ja.

”Deadpool” är en trivsam och lagom kantig flic som får det att kränga lite cozy i sketsöffan.

TVÅAN HERE WE COME!!!

Joakim