Fast & Furious. Det är ju lite av en uppförsbacke redan innan man sett den (alltid BETRYGGANDE!) Universal-jordgloben. Ni vet. Box Office-kåtman. Manus som hamras ut i kinesisk-fabrik-med-livsförgörande-arbetsvillkor-takt. Leksakslicenser. Happy Meal! Och en Vin Diesel som inte skulle kunna skådespela sig genom en dörröppning.
Men med de förväntningarna sitter jag ju ändå här och har kul. Vi sitter “på chatten” och skojar och är distanserade. Men jag tänker att distans ofta är en bra grej, egentligen oavsett vilket kulturellt uttryck det är man närmar sig.
Jag står här borta i gympasalen och fnyser lite, kisar dömande mot partyt som pågår borta på andra kortsidan. Det SER rätt löjligt ut, absolut, det hade jag redan räknat med. Men så börjar jag ändå röra mig allt närmre. Skakar minimalt på huvudet till takten. Rör höfterna. Känner hur kroppen blir varmare. Och så börjar jag le lite.
“Fast & Furious 6” är fan HÄRLIG! Jaaaa då, dialogen är slätstruken, skådespeleriet LÄMNAR EN DEL ÖVRIGT ATT ÖNSKA och Bechdel is fuckin’ cryin’ in a bathtub with mascara stingin’ in the eyes maaaaaan. MEN (detta MEN kommer alltid när vi recenserar blockbusteraction, jag vet): jag har inte tråkigt längre än en minut.
Actionscenerna är ofta otroliga (i ordets alla bemärkelser, se där nere) och själva grundpremissen för storyn är KUL: två “bilgäng” som tävlar och tampas mot varandra. Det är lite “The Bizarro Jerry” över det hela. Och så finns det små manusguldkorn här och där. Som att Ludacris har döpt The Rocks BIFFSNUT till “Samoan Thor” i kontaktlistan på sin telefon.
En go popcornrulle! En samkvämskompatibel sexa! Jag hade gärna sett den på bio. FAST SEVEN HERE I COME!!!!
Om man tar en suddig walk down memory lane minns man ju hur det var när de första ”Fast & Furious”-rullarna mullrade in på Direct Connect-hubbarna. Visslande gummi, bucklig plåt och en bunt råhyvlade motorfreaks som doftade lukrativa stötar bakom varenda vägkrok.
Hänt mycket sedan dess?
Nä.
Premisserna är rigida, ploten är (typ) densamma som förr, och ju bättre det ska bli desto fortare måste det gå.
Justin Lin, regissören, gillar att rulla ut en högljudd cylinderkåtma som är TOTAL och belägrar varenda en av filmens etthundratrettio spelminuter.
Allt lever genom kärrorna (”I show you how I drive, you show me who you are”) och för den som inte går i gång på att jabba växelspaken som en shaker finns nada space.
Dialogen är så där plågsamt ostig och kärv. Och den EVINNERLIGA kukmätarjargongen mellan coolingarna gör att det på förhand småspännande vrålåksäventyret som Vin Diesel och göbbarna + girlsen företar sig blir rätt uddlöst, tröttsamt och eländigt.
”Fast & Furious 6” är inget magnum opus (suprise, surprise!), varken för Lin eller manusduon Chris Morgan och Gary Scott Thompson.
Men det går att hissa. Som actionscenerna, där förbluffande, dödsföraktande hopp varvas med en trimmad WW2-TANK som kavlar sönder ryska E4:an. Och när BINDGALNE rallarsvingaren Klaus dyker upp DREGGLAR man ju ner sig över tanken på att DEN jätten förmodligen sent omsider kommer att göra upp med The Rock (vars karaktär i sin tur helt saknar moralisk kompass).
På det världens längsta landningsbana där de två konkurrerande bilgängen gör upp längs midjan på ett pensionerat sovjetiskt bautaplan som i full fart rullar banan fram i nästan tjugo minuter.
Några smidiga överslag, lite hastighetsberäkning, rapp multiplikation och man kommer snabbt fram till att den där asfaltsrakan måste vara omkring fyra mil (!) lång.
Fan.
Logiken ändå.
Det är ju sådana saker som gör att ”Fast & Furious 6” imploderar mer än den exploderar.
*Genusglasögon av*
För någon som bara har sett den första Fast and the Furious-filmen (läs: jag, för 10+ år sedan), är det något förvirrande att ta upp tråden igen i nummer sex. Missförstå mig rätt, FF-universumet som sådant är fortfarande intakt, med Män och Muskler och Bilar och Vin Diesels oförmåga till något som liknar ansiktsuttryck. Att etablera karaktärer skiter man dock fullständigt i.
Är du inte ett fan? JFGI! Plotetableringen är lika usel, långa stunder är verkligen *???*, men i princip innehåller FF6 alla ingredienser för en underhållande film: icke-amerikanska bad guys/girls, ett högteknologiskt vapen SOM INTE FÅR HAMNA I FEL HÄNDER, The Rocks sjuka kroppshydda, Gina Carano (varför är hon inte en bättre skådis?!), samt en episk (nåja) kärlekshistoria med en kittlande (nja) minnesförlustskomponent.
Så varför funkar det inte? Min största invändning är den totalt oinspirerande dialogen. Jag kan köpa en lökig plot, men då vill jag ha smartare referenser och bättre oneliners! Mer glimten i ögat! FF6 är som bäst när den är extra allt (jag tänker på er, Tankjakt På Bro och Evil Muscle Man Klaus) och som sämst när den försöker men katastrofalt misslyckas med att vara någon slags bilfilmens motsvarighet till Oceans 11.
Jag menar, det håller inte att basera 80% av ”humorn” på mötet mellan mesiga engelsmän och hårdkokta jänkare. Det gör det bara inte. Och varför får ingen ens hångla i den här filmen? Var är bilhånglet? SKÄRPNING FÖRMODLIGEN GIGANTISKA MANUSTEAM. P.S. Vi ses till FF7 D.S.
*Genusglasögon på*
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
