Det här ÄR väl egentligen en sjua. Det är nostalgin som puttar upp den till guldrullestatus för mig. Får den att glimra och värma mig inifrån, från någonstans där minnena sitter.
Det är så mycket som träffar rätt.
Chevy Chase mimik som väl inte har någon värdig motsvarighet i dag. Han kan få en att skratta med en skiftning i ansiktsmusklerna.
The Äggtoddy of Ångest!
De otroligt helylliga AMERIKANSKA miljöerna vi ser. Ett lite suddigt varmt ljus som växer sig starkare genom ett fönster. Bylsiga pyjamaser även på vuxna människor. Granen som säkert blev tio kilo tyngre av allt pynt. Den glittrande oemotsåndliga konsumtionen inne vid TYP Times Square!
CHRISTMAS AMERICA, TAKE ME TO IT!
Det här är nog min absoluta favorit bland julfilmer.
Dels på grund av stämningen, som beskriven ovan.
Dels på grund av att det finns en melankoli mitt i allt, som försvinner lika snabbt som det har börjat ila lätt i tårkanalerna.
Men framförallt på grund av humorn.
Det finns så JÄVLA roliga scener här! Som underhåller på en så bred men samtidigt originell nivå. Utsökt slapstick. Tefatspulkan! Genom skog och snö och sjöar och motorväg och skjul och Chevy Chase som GALLSKRIKER genom det hela.
Jag skrattar HJÄRTLIGT varje gång och vill åka hem och pulsa genom snö på dagen och äta kryddig mat och dricka en flaska Zeunerts på kvällen.
KRAM PÅRE, GULDRULLEN! U WARM MY HEART!
I går natt sov jag i trapphuset. Hade glömt passerkortet. Fick inte tag i flickvännen (läs fliiiiiiickiiiiiiii).
Följd: två timmars effektiv sömn.
Därför: HALTANDE recension.
Trött så inåt pruttberget.
Kör min hjärna genom röntgen och det kommer inte finnas ett endaste av liv. Typ så.
Men! Jag har tänkt EN HEL DEL på päronfarsan sedan jag såg ”Christmas Vacation”.
Vad jag tänkt? Jao. Att det är en film som dribblar mellan komiken (Chevy Chase är ju bra på det där med att räta ut känslor med ansiktet) och den mörka, mörka svärtan.
Hela den här grejen med Randy Quiads (spelar alltid dyngalkis?) sprittunga öde. Det är ju tunga grejer.
Primärt är det en komedi. Och det är rätt mycket flabb. När KLUMPIGE Clark misslyckas typ med allt. Att julen ska bli bra. Men allt blir knas.
Samtidigt blir jag drabbad. Jag mår TYP jättedåligt när jag ser Quiad stappla omkring, drickande fisljummen äggtoddy. Alkoholismen.
Det gör ju att filmen får djup, att den blir vassare och att man faktiskt reflekterar mellan varje papphammarskt slapstickmoment.
Jag har ju skrivit det tidigare. Att dynamik är götte och yadayada. HÄR finns dynamik.
Det ÄR kul.
OCH sorgligt.
Men ja. Det blir ibland för tvära kast. Fumligt. Spretigt och så.
Man omfamnar inte helt.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
