Glada Hälsningar Från Missångerträsk

1

Well.

This was very, very lousy indeed.

Mest effektivt här – då – vore ju någon typ av konkret punktlista som redogör för ALLA (eller åtminstone de största) felen/bristerna.

Så vi kör:

– Manusets INTERNA KONSISTENS (!) är bara helt urvittrad. Otrovärdig grundpremiss, logiska luckor och hopp i karaktärsutveckling som inte ens Hulkens nukleära ben skulle klara.

– Alla spelar USELT! Ola Rapace spelar dåligt-till-okej, och han är överlägset bäst i filmen. Martina Haag är i sanning en skådismässig amatör, det känns konstant som en billig sketch. Och Bert-Åke Varg ska vi inte ens börja med. Bara hans ”norrländska” känns som en förolämpning, vilket för oss in på …

– Hela porträtteringen av ”Norrland”! Den är fan FRAPPERANDE (!) stereotyp. Renar överallt och samer som inte fattar NÅNTING. Ungefär så. Det är inte charmigt, Martina, bara plumpt och antiintellektuellt.

– Ja, vad mer? Typ märklig musiksättning som skär sig mot stämningen i stort?

A flaming bag of dog poop, som de säger på Urban Dictionary.

Petter

1

Vi har sett 331 filmer hittills här på Torsdagsrullen.

En enda gång tidigare har jag gett en rulle (”House Shark”) det lägsta betyget på vår tiogradiga skala.

Men nu är vi uppe i två.

För jag vill TYP mena på att ”Glada Hälsningar Från Missångerträsk” (vi kör ”GHFM” från och med nu) är den sämsta film jag NÅGONSIN sett.

Mest effektivt här – då – vore ju någon typ av konkret punktlista som redogör för ALLA (eller åtminstone de största) felen/bristerna.

Men INTE ENS det orkar jag.

”GHFM”, som (väl?) är baserad på Martina Haags bok med samma titel, är bara rakt igenom ologisk, taktlös och förbluffande, ja, märklig.

Svinkort synopsis: Nadja (Haag) vill adoptera. Men i och med nya regler måste hon vara gift. Hon åker därför till Norrland för att övertala någon av hennes systers kompisar/bekanta att bli make.

Problemet: hon har en vecka på sig.

Så visst blir det minst sagt tvära kast och många brutala genvägar när vi har typ 80 minuter på oss från punkt A via B till C.

Inte minst personifierat genom den typ läskiga (hjärnblödning?) metamorfos som Jocke (Ola Rapace) genomgår på – jag skojar inte – 20 sekunder.

Från att vara sammanbiten, fåordig och oengagerad som fan till att bli hela samecommunityns steppande vivör med BRETT leende, goa vitsar och en nästan pubertal livshunger.

Det räckte tydligen med ett rappt, iskallt cowgirlgök på fjälltoppen bredvid en inbromsad skoter för att Jocke skulle förlösas och smälta.

Så det är smörja och trams, det mesta.

Och då har jag ingen energi till att ens VIDRÖRA all billig exotifiering av NORRLAND som de facto är filmens enda egentliga ryggrad.

Skådisarna, då?

De är väl bra?

Nä.

Haag: usel. Hemsk – ju. Blir till och med omsprungen av en nioårig Oscar Moberg (som spelade polis i gryniga Mancha de Grasa-produktion ”Devastating Virus”) vad gäller såväl lyster och närvaro som tajming och känsla.

Rapace BLIXTRAR måhända till inledningsvis och reder ut Den Introverta Jocke fint. Men post-pipp (se ovan) har han desto svårare att ta sig an Den Sprudlande Jocke utan att det mesta blir pajigt, själlöst och revyartat. Otacksamt läge, så klart, för en Rapace som LIKVÄL borde ha haft självbevarelsedrift nog att lämna skiten efter första manusläsningen.

Allra sämst: Bert-Åke Varg. Här spelar det forne ”Rederiet”-ankaret någon typ uppskruvad version av just sin Gustaf som höll till där i maskinparken nere i Frejas källare (?).

Det är samma vokabulär (”hörredudu!!”), gimmickar och hårt lutande (och buskiga) ögonbryn som signalerar att ”oj, här har vi att göra med en arg och/men lustig gubbe som får oss att skratta”.

Men Sigvard, som Varg spelar här, har ännu hetare temperament, hatar typ allt och skriker hela tiden. Han är dessutom fejkinvalid AF på grund av ”krånglande knän” och sitter mer eller mindre filmen igenom i rullstol, inlindad i en morgonrock, och gör slappa försök att prata norrländska. Det genom att bara plocka borta konsonanter och runda till uttalet.

Nu vill jag inte mosa sönder ”Bengan”.

Lång karriär och publikfavvo unt so weiter.

Men är inte den här insatsen, på riktigt nu, en SKYMF mot det gebit som skådespeleriet är?

Nä, ni.

Pissrulle.

Joakim