Det är svårt att framföra kritik mot Quentin Tarantinos filmer.
Han skriver och regisserar helt enkelt så bra att det bildas som en ogenomtränglig bubbla av BERÄTTELSE. Och jag befinner mig i den från första scenen till eftertexterna har stannat.
”Once Upon a Time in… Hollywood” är två timmar och 41 minuter lång. Den känns … kortare? Eller längre? Jag vet inte, för under tiden jag ser den är jag liksom konstant närvarande i handlingen. I varje litet replikskifte, varje blick som skiftar, varje låtval.
Filmen har en sådan nostalgisk atmosfär som man, jag citerar cineasten Gustav Grut, ”bara vill gosa in sig i”.
Det är ett hantverk som vågar ta den tid det behöver för att berätta sin historia och etablera alla karaktärer. Allt är så välgjort, liksom respektfullt inför själva berättandet. Små detaljer i miljön som bidrar till narrativet, som närbilden på en råtta fast i en fälla i ett snuskigt mörkt hus.
Sen är skådespeleriet fan sviiiiinbra, också.
Centrala är förstås Brad Pitt och Leonardo DiCaprio.
Jag vidhåller det jag känt i många år – att Brad Pitt inte är en särskilt spännande skådespelare. Åtminstone inte utifrån de roller han väljer. Det är alltjämt stenhårda machofigurer som till varje pris bibehåller sin orörliga yta. Tänk om han och DiCaprio hade bytt rollfigurer här? Brad som den alkoholiserade skådisen på dekis som tvivlar på sig själv och sin förmåga. Flippar ut och känner sig gammal.
Det är inte det att karaktärerna är tråkiga eller oinspirerat skrivna, tvärtom.
Jag vill bara se Mister Pitt spela det minsta sårbar en. Enda. Gång.
Men visst. Han gör sin Strong Silent Type med den äran, återigen.
Och DiCaprio skiner i sin prestation här, i en utsökt balans mellan skådespeleriet hans karaktär gör och skådespeleriet han själv gör som sin karaktär. Hänger du med? (Joakim Gerhardsson-röst)
Det är kanske det bästa han någonsin gjort.
Han är framförallt så jävla rolig. Sen när är DiCaprio rolig?
Sen när Tarantino har fått två långfilmer på sig att skriva och regissera honom, antar jag.
Allt som allt är det här en fantastisk bit filmkonst. Den får mig att se, höra och nära på känna doften av Hollywood 1969.
What a ride.
Som en milslång, balsamerande och förhistorisk vlogg som delar ut kramar till en svunnen tid.
I Tarantinos nostalgiska filmsaga står ursinningslöst och atmosfäriskt retrofrossande på menyn. Neonskyltar som knastrar, kokande diners, sol och blå himmel AF, sladd i kurvor med ABS-lösa cabbar. Där ett blomstrande Hollywood och en filmfabrik i zenit fungerar som ram, fundament och canvas.
Synopsis?
Äh.
Det handlar (väl) mest om polarna (och kollegorna) Rick (Leonardo DiCaprio) och Cliff (Brad Pitt). Rick är den (falnande) stjärnan. Cliff stuntmannen som visslar sig fram i vardagen trots att det börjar bli glest mellan giggen.
Parallellt löper historien om Polanski, Tate och Manson-sekten som den enda egentliga ryggrad/tråd som filmen använder sig av som drivrem.
”Once Upon a Time in Hollywood” är drömsk, tjusig och rolig med en i det närmaste gourmandisk epokaptit. Och nästan meditativ och terapeutisk i stunder. Sett utifrån är det pikant – ju – att den typ kvartslånga husvagnsscenen där Cliff ställer i ordning burkmat till sin jycke PÅ RIKTIGT tillhör höjdpunkterna.
Visst blir det lite väl SÖLIGT ibland.
Skruvar mig både en och två gånger under den typ halvtimmeslånga skildringen av Ricks avsomnade westerninspelning (med undantag av utbrottet i logen).
Men i stort och i de breda dragen är ”OUaTiH” (låter TYP som en ”Ethernet-förkortning”?) sanslöst charmig, kul och trivsam.
Leo och Brad är svinbra och skithärliga.
Man vill vara med Rick och Cliff mest hela tiden – då.
Megastark sjua!
