”GO- … GO- … GOJIRA …”
Mmmmmmmmmmmmmmmminns ni den gamla hårresande scenen från 1998:s amerikanska eponyma film om den ickebinära (!) och självbefruktande (!!) bambaödlan?
I mitt något luddiga minne ser det ut så här: en medfaren fiskare till oldiejapan ligger på en brits (?) nere i TYP kabyssen på ett skepp, det är blött och mörkt som fan och han är endast upplyst av en tändare (hålls eventuellt av Jean Reno?). Hans eget skepp har kapsejsat och han försöker med darrande PTSD-röst förklara vad som var orsaken.
Klipp sen till TYP Tobias Nolerviks favoritreplik genom filmhistorien? En hyperamerikansk TV-reporter som följer upp gubbens svaga ”Gojira …” med ett kraftfullt och störigt ”GOOOODZILLA”.
Jag älskade den där rullen. Elva år gammal och så vidare.
Perfekt ålder?
Godzilla hade en så cool HAKTUNG design och kändes typ realistiskt down to earth på något sätt? Minns att den kändes realistisk. Ändå. Och typ melankoliskt slut? Sarah Jessica Parkers make Matthew Broderick (VET någon född efter 1992 vem han är?) i en pigg huvudroll på människosidan.
Good stuff. Som jag MINNS det, OBS. Kanske synka ihop snart, Joe?
Hur som HAVER.
Warner Bros. nya ”Monsterverse” har inte varit helt dumt. Det startade 2014 med rebooten ”Godzilla” (6/10), följdes av ”Kong: Skull Island” (7/10) och ”Godzilla: King of the Monsters” (5/10) och är alltså nu här, vid ”Godzilla vs. Kong” (5/10 – då).
Vad kan man säga?
Det viktiga med de här filmerna är ju SÅ KLART fighterna. Hur väl koreograferade är de, hur bra passar soundtracket, hur genomarbetad är CGI:n? Och där, bara i det, är fan ”Godzilla vs. Kong” 8/10.
Tyvärr envisas ju ”Monsterverse-gänget” med att skriva de här mediokra-till-usla berättelserna om människorna som flockas där nere på marken.
I denna rulle har vi förvisso en människas maniska jakt på en uppfinning som gör slutfighten rätt jävla rafflande.
Men på det stora hela drar dessa narrativ ner helhetsupplevelsen. De borde ha gått mer all in på det absurda snarare än att försöka göra något slags ”samtidskommentar” med foliehattspoddar och det ena med det tredje.
Great fucking fights, though.
Det är den typen av film jag mer eller mindre glömde direkt efter att jag hade sett den – men också en film som fick mig att glömma allt annat i mitt liv medan jag såg den.
Alright.
I dessa vatten har vi ju vadat förr.
Varken ”Kong: Skull Island” eller ”Godzilla: King of the Monsters” var väl någon toppmacka.
Men skit i det nu.
Inför den här glutten var jag banne mig smånervös och tonårsnipprig. Två sjukt stora monster som slåss med varandra! Eventuellt svinbra CGI! Förstörda städer! Missiler som INTE biter! Uppgivna forskare! Gammastrålar och käftslag!
”Godzilla vs. Kong” är ju onekligen ett efterlängtat klimax i det MonsterVerse som täcker in ovan nämnda solorullar plus den första, rebootade ödlefilmen (”Godzilla”) från 2014 (ej att förväxla med 1997-ditot).
Rörigt?
Jo.
Kul?
Njae.
”Godzilla vs. Kong” är som den där UFC-matchen som kampsportscrowden laddat för i månader och sedan är över efter en astråkig, klinisk knockout i första ronden.
Känsla: var det här allt vi fick?
Visst börjar det lovande. King Kong softar i sin ”Truman Show”-esque high tech-bubbla på namnlös ö någonstans runt ekvatorn. Godzilla har ju sjuk integritet, så vi får inte veta mer än att den radioaktiva reptilen är angry AF och – efter att ha räddat mänskligheten mot galna varelser (trehövdade draken King Ghidorah!) i förra filmen – plötsligt går loco i någon storstad och sabbar sitt renommé totalt.
Lösningen presenteras av doktoranden (?) Nathan Lind (Alexander Skarsgård) som tror att vår kompis Kong kan lugna ner sin förhårdnade monsternemesis om en hederlig tête-à-tête styrs upp.
Åktur: inledd.
Vi hejar ju på den emotionelle (tecknet för ”home”!) apan – då – filmen igenom. Känner så klart NADA för den kallhamrade, stoiske kärnkraftsreptilen som mest är sur, bråkig och monstruöst (hehe, reds anm) själlös.
Höjdpunkten är det första svingandet på stora krigsbåtar i höjd med Antarktis. Skepp som klyvs itu och välter om vartannat medan King Kong och Godzilla hoppar och slåss och brottas. Najs.
Men sedan dyker vi (bokstavligen) ner i vad som upplevs som en tam filmatisering av vattendelarliret ”Horizon Zero Dawn” där ALLT är superfuturistiskt och Skarsgård plötsligt, från en sekund till en annan, lämnar sitt bokmalande neckbeardoperandi bakom sig för att minsann briljera som självsäker, cool och G-kraftstålig kungpilot som tar sig in och ut igenom jordskorpan (!) där vi I SIN TUR ”hittar” ett klot i klotet med upp-och-ner-vänd gravitation och ubåtsstora kackerlackor och andra kufiska fabler som kivas med en förtvivlad och traumatiserad Kong.
Ja. Ni HÖR ju.
På det en riktigt sömnig sidoplot där kapitalistiska och maktgalna corporatesvin ska avslöjas. Det genom podcastande foliehatten Bernie () som tillsammans med två blåögda kids skjuter salvor med höhö-oneliners och på något helt OBERGIPLIGT sätt lyckas nästla sig in i en ond fabrik utan att någon höjer på ögonbrynen. Gäsp. BORING BORING BORING.
”Godzilla vs. Kong” saknar det mesta av det jag (vi?) såg inför oss på förhand.
En jävla holmgång och kraftmätning från start till mål i en KONTEMPORÄR kontext med vanliga städer, vanligt folk och vanlig teknik där Empire State Building äts upp och där en vettig Jeff Goldblum-typ (”Jurassic Park” och ”Independence Day”) STRÅLAR som den personifierade Räddningen För Mänskligheten.
För lite, alldeles för lite, av DEN varan här.
DISAPPOINTED!!!