Åh nej.
Vilken pyspunka, va?
För att citera Kevin ”Hercules” Sorbo: DISAPPOOOINTEEED!!!
Men låt oss backa upp.
Alla äkta TR-skallar vet att vi ÄÄÄÄÄLSKAR ”Mission: Impossible – Fallout”.
Maken till maxad, snygg, engagerande och gastkramande action har vi inte sett på många år, om ens någonsin. Ja, det FINNS en påtaglig möjlighet att det faktiskt är tidernas bästa actionfilm.
Före den kom ”Rogue Nation” (nästan lika bra), ”Ghost Protocol” (Burj Khalifa-klättrandet!), M:I 3 (skitbra med Philip Seymour Hoffman i högform), M:I 2 (TROR den åldrats bättre än man tror?) och, förstås, klassikern ”Mission: Impossible” (vill se om!).
Vi började väl ana oråd när sjunde filmen kom ut 2023: ”Dead Reckoning”. Att kliva i de Henry Cavill-stora skor som ”Fallout” lämnade i farstun är till att börja med inte den lättaste uppgiften. Sedan slog pandemin till.
Uppenbart är att ”Dead Reckoning” skadades av det. Den kändes ofokuserad, disparat både i intrig och allmän ton – skulle den vara putslustig och mer Bond-pastischig än något tidigare i serien eller en gravallvarlig dystopisk berättelse? Cristopher McQuarrie och Tom Cruise verkade inte riktigt kunna bestämma sig. Men i slutändan var den ändå habil. En stabil uppeggning inför denna mäktiga franchisefinal, om än kantad av mindre orosmoln.
Tyvärr är ”Final Reckoning” etter värre. Handlingen är all over the place, stannar aldrig upp och andas tillräckligt för att vi ska landa i den. Det är en besvikelse när föregångaren ändå satte upp några intressanta frön till en handling centrerad kring hotet från AI-skurken ”The Entity”. Med tanke på hur skarpt och elegant McQuarrie & co. ändå navigerade geopolitiska och apokalyptiska teman i framför allt ”Rogue Nation” och ”Fallout” hade jag förväntat mig en tankeväckande gestaltning av baksidorna med artificiell intelligens och dess rasande utveckling.
Men nej: ”The Entity” har i den här filmen i princip bara degraderats till en kista med en VR-hjälm i.
Ett stort problem är också entitetens främsta hejduk; den ofattbart okarismatiske Gabriel. Jag vet inte om det är manus eller Esai Morales skådespeleri, men han känns verkligen som en parodi på de sämsta Bond-skurkarna. Usch. UUUUUUT!
Ja, jo. Det är olyckligt.
Till filmens förtjänst ska väl nämnas: DE DÄR TVÅ stora actionscenerna är ju helt otroliga i sin egen rätt. Det kan vi inte ta ifrån Tom Cruise.
Synd bara att Oscars för bästa stunt ges ut först 2027.
Ska vi hoppas på en M:I 9 som räddar allt?
Eller så går vi bara vidare och sparkar moloket i gruset utanför biografen.
Utter shit, huh?
Närå.
Riktigt SÅ illa är det väl ändå inte.
Men visst har vi haft STRÄNGA krav och HÖG ribba gällande Hunts adrenalinstinna eskapader sedan (framför allt) ”Mission: Impossible – Fallout” typ omdefinierade actiongenren och visade HUR underhållande film FAKTISKT kan vara.
Men ”M:I – The Final Reckoning” är … såsig.
Efter den oroväckande svaga ”M:I – Dead Reckoning Part One” från sist får vi fortsatt (förtvivlat?) _karva_ fram engagemang framför duken när vi återstiftar bekantskapen med The Entity, denna ruggigt abstrakta ”HDMI-Sauron” som är en druvsockerladdad AI med mörk (!) röst och hemsk agenda. I korthet: hela världen ska utplånas medelst något sorts sudokommando som aktiverar ALLA kärnvapen samtidigt.
Vårt enda hopp?
Ethan, så klart, som måste fridyka ner till en kvaddad ubåt typ vid Antarktis (#Cold) och hämta en märkligt analog kortläsare som av någon anledning innehåller källkod som behövs för att deleta The Entity genom en fräck USB-manöver (”dra bara ut stickan vid rätt tillfälle, bro!”).
Nä.
Det blir aldrig bra.
Trots att firma McQuarrie och kompani smashar iväg nya minnesvärda och minst sagt vådliga actionscener är det onekligen nära soppatorsk i drömfabriken.
Det är mest ryckigt, osammanhängande och dunkelt där ingen riktigt verkar veta kurs eller riktning.
Korsklippningarna, som nog är värst här, avlöser varandra i nära tre timmar där det tar typ 50 kameraåkningar/-inzoomningar för att tio karaktärer tillsammans ska lyckas bilda en upptrappande mening (”the plan is … for Ethan to go … to the carrier …”).
Ja, ni hör ju.
I stället för konkreta rallarsvingar och fiender med KÖTT å BLOD är det digital oreda som ska få oss på tårna i Tompas sista (?) åktur somn frifräsig agent.
Visst glider halvantagonisten Gabriel (Esai Morales) omkring där i periferin som ett fysiskt hot. Men särskilt skräckinjagande eller intressant blir han aldrig.
In totale: rätt bakfull skit.
Inte värd biopengen.
Torsdagsrullen • (C) 2025 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
