Det dröjer kanske 40 sekunder av speltid innan jag är såld.
Det intensiva, snabba, kinetiska våldet är … befriande?
Den gränslösa ilska som gamle Logan låter sin kropp besittas av är på ett oväntat sätt berörande för mig.
Ett andningshål mitt i småbarnsåren, när man kanske inte har (eller tar sig) stunder för att känna inåt, lyssna efter vad ens kropp och själ behöver.
Det är ett så oerhört potent känslouttryck vi bevittnar här. Och det där behövs för att också de stillsamma tårarna ska få ta plats, där mot slutet.
Hugh Jackman är storslagen här. Kan karaktären in och ut.
Han skildrar en bruten man som bara försöker ta hand om de sista närstående han har och, kanske, hitta en plats att slutgiltigt dö på.
Det är en berättelse med integritet. Skriven på ett respektingivande sätt. Ingen överflödig dialog. Humorn som finns får komma naturligt, om scenen bjuder in till det.
Visst finns en del flippad ”mutantinfo” som strösslas här och där. Men på det stora hela är det här en ganska seriös film, som närmar sig sin centrala berättelse med ett imponerande allvar. I dess själva ton – den sparsmakade dialogen, klippning, soundtrack, skådespelarnas ofta åtstramade gestaltningar – är det här mer GROUNDED superhjältefilm än någonsin Cristopher Nolans Batman-trilogi.
På slutet fäller jag genuina tårar.
En ytterst värdig slutpunkt för vår hårige kanadick.
Logan (Jackman) är tillbaka efter att ha dekapiterat en stum (!) Deadpool i cisternen häromsistens. ”X-Men Origins: Wolverine” – då.
Men ner med mungiporna, vänner.
Annat tonläge nu.
För om förra svängomen med vår knivprydde ensamvarg (PUN INTENDED AF, HOMIES!) var närmare anspråkslös och slarvig buskis (scenen när Wolfy kapade stegen!) bär ”Logan – The Wolverine” på något betydligt mer bittert, vindpinat och eländigt.
Det är mörkt, sammanbitet och smällarna tycks göra lite ondare nu även om slagen inte är lika yviga. Från Roger Moore till Daniel Craig i serietidningsland. TYP.
Och genom det: allt meget bättre. Så klart.
”Logan – The Wolverine” är en uppvisning av vår gullis (!) Jackman som sällan dribblar bort sig när den av åren tilltufsade Wolverine slänger in sina sista vedträn i elden för att uppbringa kraft och ork för att rädda sina nära.
It is strong.
Berörande – ju.
Det vecklar ut sig ett rätt KOMPETENT mutantdrama här när det hudnära och mellanmänskliga får – och ges – plats och vi slipper framtvingad komik och slentrianslagsmål där saker KNAPPT står på spel.
Me likey.
Torsdagsrullen • (C) 2025 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
